Arkitektur-måleri

Arkitektur-måleri, den art af målarekonsten, som till hufvudföremål för framställningen väljer byggnadskonstens alster, hälst det yttre (exteriören) eller det inre (interiören) af en byggnad, men äfven hela byggnadsgrupper och stadsdelar (hvadan det stundom är svårt att uppdraga en skarp gränslinie mellan arkitekturbilden och den arkitektoniska prospekten eller veduten). Arkitektur-målaren, hvars konstart lämpar sig för såväl gouache- och aqvarell- som oljemålning, måste vara herre öfver både linie- och luftperspektivet samt klart känna hvad som är det karakteristiska för just det byggnadsverk han vill framställa. Staffage af menniskofigurer behöfves här bättre än t. ex. i stämningslandskapet, emedan arkitekturbilden annars lätt blir abstrakt och torr, hvarjämte detta staffage äfven gifver åskådaren en måttstock för bedömandet af den framställda byggnadens storlek. - Arkitektur-måleriet, som hos de gamle grekerna och romarna var allmänt och högt drifvet såsom väggprydnad i rum och och pelaregångar m. m. samt derefter stundom nyttjades till bakgrund i figurtaflor, tog först med bröderna van Eyck (omkr. 1425) ett afgörande steg framåt. Såsom en särskild konstart framträdde det likväl ej förr än på 1600-talet hos nederländarna med Neefs, far och son, Steenwyck d. y., E. de Witte m. fl. samt i det följande årh. i den venetianska skolan med Canale, Bellotto (Canaletto) m. fl. - Bland senare tiders mera framstående arkitektur-målare nämna vi här endast italienarna Migliara och Bisi; fransmännen Granet, Ouvrié och Villeret; holländaren Bosboom; belgiern Bossuet; engelsmännen Haghe, Prout, Roberts och Mackenzie; tyskarna Schinkel, Quaglio, Beyer, Hasenpflug, Ainmüller, Pulian, Gerhardt, R. Alt och Gräb; dansken H. Hansen; norrmannen Lerche; svenskarna Limnell, Palm och Scholander. R-n.