Baggesen, Jens (Immanuel), en af Danmarks mest framstående skalder, föddes i Korsör d. 15 Febr. 1764. Moderns svårmodiga lynne och dystert, religiösa lifsåskådning hade ett djupt inflytande på den rikt begåfvade, men till kropp och själ sjuklige gossen. Redan i sitt åttonde år oroades han af samvetsqval och vid nio års ålder höll han på att dränka sig till följd af försmådd kärlek. Genom understöd af vänner och gynnare sattes han i tillfälle att genomgå latinskolan i Slagelse. Skollifvet utöfvade en fördelaktig inverkan på hans lynne, och då han 1782 dimitterades till universitetet i Köpenhamn, var han känd som en munter och liflig yngling. Redan under skoltiden hade han försökt sig som skald, hufvudsakligen i den känslofulla genren, och det dröjde icke länge, förrän hans poetiska begaf ning gjorde honom känd och skaffade honom vänner i Köpenhamn. Till hans vänkrets hörde äfven den något äldre norske skalden Pråm, hvars hustru Baggesen vid denna tid besjöng som sin sångmö (”Seline”).
År 1785 utgaf B. Komiske fortællinger, och detta hans första offentliga uppträdande förvärfvade honom icke allenast publikens ynnest, utan äfven det erkännandet af Wessel - som hade infört denna genre i danska literaturen - att B. var värdig att blifva hans efterträdare. Den unge skaldens anseende stadgades ytterligare genom en mängd i tidningar och tidskrifter införda dikter, hvilka utmärka sig genom en dittills i Danmark okänd finhet i språkbehandling samt genom liflig fantasi och en lekande qvickhet - egenskaper som motsvarade den ytligt rationalistiska tidsandan. Bland B:s bästa smådikter är den bekanta Der var en tid, da jeg var meget lille (som af Kellgren öfversattes på svenska). Upptagen i landets högste kretsar, synnerligast inom de högförnäma tyska familjerna i Köpenhamn, lefde B. under några år ett lif af nöjen och förströelser i palatsen i hufvudstaden och på de ståtlige herregårdarna, der hans konversationstalang och lätthet att skrifva vers gjorde honom till en efterlängtad gäst. Emellertid hade B. börjat blifva sjuklig. Närmast för att han skulle kunna återställa sin helsa, men äfven för att gifva honom tillfälle att utbilda sig för något praktiskt värf i den offentliga undervisningens tjenst, skaffade hertigen af Augustenborg honom statsunderstöd till en utländsk resa. B. uppehöll sig nu under två år, 1789—1790, i utlandet, mest i Tyskland och Schweiz. Denna resa, under hvilken han fattade en djup och sann kärlek till skalden och naturforskaren A. v. Hallers dotterdotter, Sofie v. Haller, med hvilken han gifte sig under vistelsen i Schweiz, utöfvade ett lyckligt inflytande på honom. Hans kärlek och den personliga beröringen med Tysklands förnämste estetici och filosofer åstadkommo en förut saknad jämn vigt i hans själ. Äfven ett kort besök i Paris straxt efter revolutionen hade uppfyllt honom med nya och storartade intryck. Allt hvad han sett och erfarit under dessa resor fick uttryck i en ypperlig reseskildring, Labyrinthen, hvilken utkom 1792-1793 och ännu i dag åtnjuter stort anseende för den förträffliga språkbehandlingen. Äfven hans poetiska författarskap rönte inflytande af resan, och hans dikter från denna tid äro i känslans sanning och djup öfverlägsna hans skapelser från de öfriga perioderna af hans lefnad. Till denna tid hör den poetiska berättelsen Emma, som B. sjelf satte mycket högt och som först offentliggjordes i hans med utomordentlig välvilja mottagna Ungdomsarbejder (1791).
B. stod nu på höjden af lycka och popularitet; men hans sol skulle inom kort förmörkas. Hans hustrus sjuklighet och svårigheten att finna en passande anställning drefvo honom åter från fäderneslandet. Äfven under denna nya resa, hvilken omfattade Tyskland, Schweiz, Frankrike och Italien, gjorde han bekantskap med en mängd ryktbara personer och fattade en sådan beundran för Kants filosofi, att han efter mästaren kallade sig Immanuel. Vid sin hemkomst blef han anställd som vice-provst (inspektor) vid student-herberget ”Regentsen”. Vid denna tid deltog han ock i upprättandet af ”Skandinavisk literaturselskab”.
År 1797 reste han åter utrikes. Kort efter afresan dog hans hustru i Kiel. Följande året återvände han till hemmet med en ny maka, Fanny Reybaz, med hvilken han gift sig i Paris. Ett par underhaltiga operatexter förskaffade honom nu anställning som k. teaterns direktör, hvilken befattning han dock ej var vuxen. Emedan hans hustru ej kunde trifvas i Köpenhamn, begaf han sig år 1800 till Paris, der han stannade till 1811. Vid afresan från Köpenhamn hade B:s vänner tillställt en fest, på hvilken han omfamnade den unge Öhlen-schläger och "testamenterade" honom sin danska lyra.
Under vistelsen i Paris utgaf B. ett band franska dikter, utöfvade ett icke obetydligt tyskt skaldskap (han utgaf bl. a. rese-idyllen Par-thenais öder die alpenreise) och författade början af den humoristiska hjeltedikten Adam und Eva. Ofta tryckt af ekonomiskt bekymmer, saknade han emellertid det sinneslugn, som fordras för den, hvilken skall kunna med allvar hän-gifva sig åt literära sysselsättningar. Än ville han besjunga Bonaparte (för hvilken han sedermera fattade af sky), än skulle han egna samma hyllning åt verldsomseglaren Cook, än tänkte han framställa eddaläran på vers, an hade han i sinnet att öfvergifva poesien och uteslutande egna sig åt filosofien.
Ar 1806 besökte B. Köpenhamn och begagnade sin vistelse der - hvarunder han fattade en platonisk-poetisk kärlek till juristen Örsteds hustru, Sofie, Öhlenschlägers sköna och snillrika syster - till att gissla den tidens småaktiga literära förhållanden i Danmark. Satiren, som hade formen af ett versifieradt samtal och bär titeln Gjenyanyeren oy han selv eller Baggesen över Baggesen, utkom samtidigt med första bandet täRimbreve, 1807. Sistnämnda samling innehåller det namnkunniga brefvet Nu~ reddin til Aladdin (B. till Öhlenschläger), i hvilket den äldre skalden söker bestämma sin ställning till den yngre, hvars popularitet var i ständigt tilltagande. Ö. kände sig förnärmad, ty han förstod ej Baggesen. Denne hade nämligen ett fel, som kanske bäst betecknas med ordet koketteri. Det var likasom om han ständigt stått framför en spegel och studerat sig sjelf. I hvarje personligt och literärt förhållande ville han ställa det så, att han skulle framstå i den fördelaktigaste belysningen. B. erkände Öhlenschlägers snille, men ville vara den mognade tänkaren, hos hvilken lyckans unge gunstling skulle taga råd och lärdom. Den. fåfänga, som utmärkte B:s uppträdande mot Öhlenschläger, beröfvade honom, så omhuldad han än förut var, publikens bevågenhet.
Kallad till professor i nordiska språk vid universitetet i Kiel, lemnade B. Paris 1811. Han föreläste emellertid blott en vinter i Kiel och begagnade sin sjuklighet som anledning att begifva sig till Köpenhamn, der han sedan 1813 vistades som pensionerad professor. Förbittrad öfver den blinda hyllning, som egnades allt hvad Öhlenschläger frambragte, började han nu underkasta dennes dramer en kritik, hvilken stod högt öfver allt hvad man dittills läst i den vägen. Alla literära notabiliteter, med undantag af Grundtvig, gjorde front till förmån för Öhlenschläger, som sjelf iakttog tystnad. Denna fejd - under hvilken B:s på samma gång lidel-
sefulla och lustiga lynne ofta förledde honom att vanställa fakta för att åstadkomma komisk verkan och såra motståndarna - varade ända till 1819. Midt under stridens hetta skref B. den underliga dikten Det evige sindbillede, hvilken gör anspråk på att innehålla kärnan af all religion och filosofi.
Sjuk till kropp och själ, lemnade B. Danmark 1820. Han vistades en tid i Paris och begaf sig sedan till Bern, der han uppehöll sig under sina sista år. Han dog i Hamburg d. 3 Okt. 1826, på hemväg till fäderneslandet.
B:s dikter utmärka sig mer genom formens skönhet och språkets välklang än genom djup i känsla och tanke. Hans bild står inristad i danska folkmedvetandet, dock mer till följd af hans märkvärdiga personlighet och den literära brytningstid, i hvilken han lefde, än genom hans verk. De flesta af hans dikter äro glömda, och ingen af dem kan sägas lefva på folkets läppar.