Baltiska isströmmen

Baltiska isströmmen, geol., benämndes af O. Torell en antagen isström inom den skandinaviska landisen, hvilken under sin rörelse hufvudsakligen följde Östersjöbäckenet, om den ock öfversvämmade angränsande områden. Numera skiljer man mellan tvänne baltiska isströmmar, en äldre, som föregick den stora nedisningen, och en yngre, som efterföljde densamma. Den yngre baltiska isströmmen, hvilken är bäst bekant, anses af G. De Geer icke hafva utgjort endast en isström inom den skandinaviska landisen, utan en helt och hållet själfständig sådan. Öfriga delar af den skandinaviska landisen skulle enligt honom haft sin södra gräns vid de ändmoräner, som från Kristianiafjorden kunna följas genom Dalsland och Vestergötland till Karlsborg, och hvilka på östra sidan af Vättern fortsätta till söder om Roxen, under det att landisens samtidiga gräns i Finland skulle betecknas genom de stora åslika ändmoräner, hvilka under namn af Salpaussälkä fortgå parallelt med Finska viken och sedan böja af mot n. ö. och n. till trakten af Hvita hafvet. Deremot skulle den yngre baltiska isströmmen samtidigt hafva nedskjutit mot s. långt utanför den öfriga ismassan, följande Östersjöbäckenet, i hvars södra del den rörde sig mot vester och slutligen mot nordvest. Södra Skåne öfverskreds af densamma från s. ö. till n. v., men Romeleklint höjde sig, liksom de högre delarna af Bornholm, öfver isen, hvilken mot v. öfver de danska öarna fortsatte till östra delen af Slesvig-Holstein och Jylland, medan en ganska ansenlig del af nordtyska slätten närmast s. om Östersjön likaledes öfversvämmades af densamma. De Geer antager, att de block af flinta och andra kritbergarter, som ej äro sällsynta i Bohuslän, blifvit dit transporterade med de isberg, som uppkommo, när ifrågavarande isström nådde Kattegatt och der sönderbröts, hvarvid isstyckena med hafsströmmar drefvo vidare norrut. På grund af den baltiska isströmmens moräners lagringsförhållanden i Skåne antager man vidare, att denna isström betecknar ett nytt framåtryekande af isen, sedan denna, förut dragit sig långt tillbaka. Men såväl derom som om isströmmens ofvan antagna sjelfständighet äro meningarna ännu delade. För den baltiska isströmmens moräner utmärkande äro block af graniter och porfyrer från Åland, af den siluriska »östersjökalken» från hafsbottnen utanför Gefle, af bergarter från Gotland o. s. v. Den äldre baltiska isströmmen, hvars tillvaro konstaterades först genom undersökningar i Skåne 1881, var betydligt mäktigare än den yngre, i det att såväl Söderåsen som Hallandsås från s. ö. mot n. v. öfverskredos af densamma. Men då de märken, som denna isström efterlemnat, till större delen blifvit utplånade under den stora nedisningen, är kännedomen om densamma ännu mycket bristfällig. Dock finnas äfven i Tyskland och Slesvig-Holstein spår af densamma. Äfven för denna isström äro baltiska block utmärkande, men som dessa sedermera kunnat upptagas i den stora landisens moräner, är stor försigtighet af nöden, då det gäller att draga slutsatser af deras förekomst. A. G. N.