Bard (antingen af kelt. bar, raseri, hänförelse, eller af ett annat kelt. bar, utmärkt, lysande, lärd), namn på gallernas, briternas, irernas och de andra keltiska folkens sångare, hvilka, likasom de nordiske skalderna, besjöngo gudar och hjeltar, förhärligade höfdingarnas fester genom sång och harpspel, eldade krigarna till mannamod i striden och uppträdde som underhandlare vid fredssluten. Tidigt fördrifha från Gallien, höllo sig barderna länge qvar i Britannien, der de bildade ett ärftligt skrå, som fortplantade den historiska sägnen. I Wales, der de mest omhuldades, anställde de ofta poetiska täflingslekar. Då Edvard I 1284 eröfrade detta land, mördades många barder, och skrået miste åtskilliga af sina rättigheter. Det vann dock snart nya krafter _och höll sig uppe ända till Elisabets dagar. Äfven i Irland, der bardernas harpspel beundrades mer än deras sång, åtnjöto de en mängd förmåner, hvilka dock förlorades efter landets eröfring i 12:te årh. Derefter sjönk bardväsendet hastigt. Under Elisabet voro de irländske barderna, såsom bevarare af oafhängighets-traditionen,-utsatta för politisk förföljelse, och flere bland dem blefvo hängda. Efter slaget vid Boyne (1690) försvinna dessa sångare helt och hållet ur Irlands historia. Från norra Irland spredo sig barderna till Skotland, der de, likasom deras skaldebröder på "Gröna ön", voro ärftliga tjenare hos furstarna och adeln. Vid midten af 1700-talet upphörde bar d väsendet äfven i Skotland. - I betydelsen skald infördes ordet bard från tyskan i danskan af Ewald och blef i slutet af 1700-talet brukligt äfven i svensk poesi.
Den här artikeln står på en sida som inte är korrekturläst än – texten kommer direkt från OCR och kan innehålla fel. Originalet visar hur det är tryckt.