Bengel, Johann Albrecht, tysk teolog, f. d. 24 Juni 1687 i den würtembergske staden Winnenden, studerade filologi, filosofi och teologi i Stuttgart och Tübingen samt vann 1713 anställning som öfverlärare och predikant vid det för bildandet af teologer stiftade seminariet i klostret Denkendorf, vid Esslingen. Der fortsatte han med ifver sina redan vid universitetet började studier i den heliga skrift, hvilken han framför allt betraktade ur frälsningshistorisk synpunkt eller såsom från början till slut innehållande en Guds rikes utvecklingshistoria. Särskild omsorg egnade B. åt en kritisk granskning af Nya testamentets grundtext. Han anställde noggranna och sorgfälliga undersökningar af de gamla handskrifterna, med deras olika läsarter, för att på denne väg kunna så mycket som möjligt återställa den nytestamentliga texten i dess ursprungliga renhet. Den närmaste frukten af hans forskningar på detta fält blef den 1734 utgifna förträffliga upplagan af Nya testamentet på grundspråket jämte det vigtiga bihanget Apparatus criticus, hvari han utförligt framlade sina bibelkritiska grundsatser såväl som sina åsigter om de särskilda handskrifternas och läsarternas olika värde sins emellan. Bland alla bibelns böcker var det i synnerhet Uppenbarelseboken, till hvilken B. kände sig dragen, och redan år 1734 offentliggjorde han ett utkast till förklaring af densamma. Denna förklaring efterföljdes 1740 af hans Erklärte offenbarung S:t Johannis och 1741 af Ordo temporum per periodos oeconomiae divincae deductus. Sex år senare utgaf B. Sechzig erbauliche reden über Die offenbarung S:t Johannis. Såväl i dessa som i andra vid denna tid utgifna arbeten sysselsatte han sig mycket med kronologiska beräkningar af tiden för Kristi återkomst och det tusenåriga rikets början, hvilka katastrofer enligt hans uträkning skulle inträffa sommaren 1836. År 1741 befordrades B. till prost i Herbrechtingen (nära Heidenheim vid Brenz). Det var der, som han efter mer än tjugo års förarbeten lade sista handen vid det epokgörande arbetet Gnomon Novi testamenti, hvilket med hänsyn till den nytestamentliga textens rätta ordförstånd och uppfattning ännu i dag är synnerligen användbart. Under de senare åren af sin lefnad blef den i sig sjelf ytterligt anspråkslöse B. föremål för flere utmärkelser och kallades slutligen att som konsistorialråd i Stuttgart öfvertaga ledningen af den würtembergska kyrkan. B:s sista arbete var en ordagrann tysk öfversättning af Nya testamentet med korta anmärkningar och böner. Död 1752. -- B. öppnar raden af den würtembergska skolans teologer, hos hvilka en af pietismen befruktad, men från dess ensidigheter frigjord bibel-teologisk och realistisk riktning gjorde sig gällande, och han är denna skolas mest betydande målsman. Utom honom räknas dit sådana män som C. A. Crusius, M. F. Roos, F. C. Ötinger, C. A. Auberlen, I. T. Beck m. fl. I likhet med B. gingo nämligen alla dessa omedelbart till den heliga skrift, utan att axiomatiskt förutsätta skriftlärans och kyrkolärans identitet, om de ock äfven på denne väg kommo till ett med kyrkoläran i allt hufvudsakligt öfverensstämmande resultat. Bland B:s skrifter äro flere öfversatta på vårt modersmål, såsom hans "Efterlemnade sextio predikningar" (1842; 2:dra uppl. 1859), "Tjenliga anmärkningar till Nya testamentet" (1847; 2:dra uppl. 1868), "Skrifttankar och sånger" (1868), "Evighetstankar" (1867; 2:dra uppl. 1872) m. fl. Jfr L C. F. Burk: "Dr J. A. Bengels leben und wirken" (1837) och O. Wächter: "J. A. Bengels lebensabriss, character, briefe und aussprüche" (1865) samt en efter dessa bägge författare gjord svensk bearbetning af C. R. E. Bergquist (1871). J. H. B.
2. Bengel, Ernst Gottlieb von, sonsons son af den föregående, tysk teolog, framstående medlem af den äldre Tübingen-skolan, f. 1769, d. 1826 som teologie professor i Tübingen, utöfvade ett ganska stort inflytande som föreläsare. Hans vetenskapliga verksamhet omfattade hufvudsakligen apokryferna och gammaltestamentlig exeges. Bland hans skrifter må nämnas Reden über religion und christenthum (1831; ny uppl. 1839) och Opuscula academica (1834).