*Berget (Fr. la Montagne), ett politiskt parti i Frankrike. Efter flyttningen från Versailles till Paris (d. 19 Okt. 1789) delade sig den Konstituerande nationalförsamlingen i tre stora partigrupper: högern, centern och venstern, som fingo namn efter sina platser i plenisalen (från presidenten räknadt), och af hvilka högern ville en återgång till det gamla styrelsesättet, centern var moderat och venstern önskade till det yttersta inskränka konungamakten. Samma partinamn bibehöllos äfven i den Lagstiftande nationalförsamlingen, som öppnades d. 1 Okt. 1791, ehuru de respektiva gruppernas åsigter der voro väsentligen andra. Den dåvarande högern motsvarade nämligen närmast den förra venstern och önskade upprätthålla dennas verk: 1791 års konstitutionella monarki; venstern åter var republikanskt sinnad, och centern vacklade mellan de bada andra partierna. Den Lagstiftande församlingens venster delade sig i tvänne grupper, och den ena af dessa erhöll namnet Berget, emedan dess medlemmar (les Montagnards) tagit plats på de högst placerade bänkarna i plenisalen. Den andra gruppen var Gironden (se Girondister). Berget i 1791 års församling var en obetydlig minoritet både i forhållande till församlingen i dess helhet och till girondisterna, men hvad som brast partiet i numerisk styrka uppvägdes af dess blick för verkligheten, dess konseqvens och hänsynslöshet. Under det att girondisterna drömde om en idealrepublik, präglad af den ädlaste humanitet, insago Bergets medlemmar, att republiken ej kunde införas i det dåvarande Frankrike annat än genom ett blodigt skräckvälde, som uppbars af Paris' pöbel, men för denna utsigt ryggade de ej tillbaka, drifna antingen af en republikansk fanatism, som ansåg hvarje medel tillatet, eller ock af hat, maktlystnad och vinningsbegär. Sin förnämsta styrka hemtade partiet från sina förbindelser utom nationalförsamlingen. Bland dem märkas i främsta rummet jakobinklubben (se Jakobiner) och kordelierernas klubb (se Cordeliers), genom hvilka hufvudstadens revolutionära pöbel kunde sättas i rörelse. Inom den förre fördes Bergets talan af Robespierre (se denne), med hvilken dess medlem Couthon nära förband sig; inom den senare af Danton, till hvars meningsvänner inom Bergpartiet hörde Lacroix, Thuriot, Herault de Séchelles. Ett annat vigtigt stöd erhöll Bergpartiet i Paris' kommunalstyrelse, genom dess prokurator Manuel, dennes substitut Danton och polischeferna Panis och Sergent. Till en början öfverflyglades emellertid Bergpartiet hos jakobinerna af girondisterna, som i motsats mot detsamma ville använda ett utländskt krig såsom medel att störta konungadömet, men när girondisternas politik genom upproret d. 10 Aug. 1792 ledde till det åsyftade målet, var det Berget och dess meningsvänner, som skördade frukterna deraf. Danton organiserade resningen; ledningen af den revolutionära kommunalstyrelse för Paris, som då upprättades, föll fullständigt i händerna på Robespierre och andra skräckmän, såsom Marat och Hébert (se denne); Danton blef den provisoriska regeringens mäktigaste medlem, och det ohyggliga, under namn af Septembermorden bekanta blodsarbete, som desse maktinnehafvare läto utföra eller tilläto utföras i Paris d. 2–6 Sept. 1792, var ett verk i Bergpartiets ande. Då Nationalkonventet derpå d. 21 Sept. s. å. öppnades; behöll ett af dess partier namnet Berget, men detta, omfattade då hela venstern, ty Gironden, hvars ögon öppnats genom Septembermordens fasor, hade blifvit ett ordningsälskande parti och bildade derför högern inom den nya församlingen. Ehuru Bergpartiets antal inom denna församling växt till omkr. 100 medlemmar, var det fortfarande minoritet, men jakobinklubben, ur hvilken girondisterna snart frivilligt eller tvunget utgingo, kom nu helt och hållet under dess inflytande, och de män, som kraftigast bidragit till realiserande af dess skräcksystem under den förra församlingen, men ej tillhört denna och derför då varit Bergets anhängare, men ej medlemmar, t. ex. Robespierre, Danton, Marat, Manuel, Sergent, Panis, hade nu plats i konventet och dermed i sjelfva Bergpartiet. Mellan detta och girondisterna fördes under konventets första månader en förbittrad strid, i hvilken de förre hade ganska goda utsigter att segra, men då förleddes de af sin republikanska fanatism till det olyckliga beslutet att ställa Ludvig XVI till rätta inför konventet. De åsyftade dermed icke hans afrättning, utan ville blott nedsätta konungadömet, men Berget begagnade sig af denna sak för att uppreta Paris' revolutionära pöbel mot girondisterna, hvilkas benägenhet att skona konungens lif framställdes såsom ett förräderi mot frihetens sak. Till följd häraf började Berget efter konungens afrättning d. 21 Jan. 1793 fä öfverhanden öfver Gironden. I Revolutionstribunalet, som d. 10 Mars s. å. upprättades, bereddes ett medel för ett ständigt skräckvälde, och då med anledning af Dumouriez' (se denne) förräderi Välfärdsutskottet (se d. o.) d. 7 April s. å. tillsattes, lyckades Berget från detta utestänga girondisterna och deri insätta Danton, som genast bemäktigade sig ledningen af denna kraftiga regeringsmaskin. Slutligen fullbordades Bergets seger, då den väpnade Parispöbeln d. 2 Juni s. å. på dess anstiftan omringade konventets lokal och tvang församlingen att ur sig utstöta och låta fängsla Girondens kärntrupp. Från detta ögonblick böjde sig konventets center af fruktan för Parispöbeln viljelöst för Bergpartiet, som, sålunda herre öfver riksförsamlingen, kunde bemäktiga sig ett oinskränkt välde öfver hela Frankrike. Men snart kommo segrarna sjelfva i strid med hvarandra. Danton, som småningom växt ut till en verklig statsman med storartade planer på en kraftig yttre politik, uteslöts ur Välfärdsutskottet d. 10 Juli s. å., och detta kom då i stället under ledning af Robespierre, som använde den revolutionära despotismen endast för tillfredsställande af sitt giftiga hat mot alla befarade inre motståndare och gjorde skräckväldet permanent. Å andra sidan ville demagogerna i Paris' kommunalstyrelse (la commune) under Héberts ledning, hvilkas önskningsmål var ett anarkiskt skräckvälde, ej böja sig för Välfärdsutskottets ordnade regeringsmakt, och slutligen började Danton och hans vänner (Camille Desmoulins m. fl.) yrka på upphörandet af skräckväldet, hvilket för honom varit blott medel, ej ändamål. Då lät Robespierre genom Revolutionstribunalet i Mars 1794 rödja ur vägen de förnämste hébertisterna och i April s. å. de förnämste dantonisterna, hvarefter mördandet nådde sin höjdpunkt. Då han d. 10 Juni s. å. genomdref en lag, enligt hvilken konventsledamöter utan konventets samtycke skulle kunna ställas inför revolutionstribunalet, retade han emellertid mot sig konventets majoritet, centern, som dittills låtit honom fritt rasa mot de andra partierna och mot icke-konventsledamöter, blott den sjelf fick åtnjuta säkerhet, och i spetsen för oppositionen ställde sig de öfverlefvande hébertisterna och dantonisterna samt några af Robespierres utskottskamrater, som börjat tröttna på hans tyranni. Följden häraf blef att konventet d. 27 Juli s. å. (d. 9 Thermidor) efter ett våldsamt uppträde beslöt Robespierres fängslande. Då han under natten vädjade till den revolutionära pöbeln, segrade ordningsmakten, hvarpå han följande dagen afrättades jämte flere sina anhängare. Dermed var Bergets makt bruten, och ledningen inom konventet tillföll då ett nytt parti, thermidoristerna, som bestod af centern och några omvända skräckmän.
Under Februarirevolutionen 1848 antog ett parti namnet Berget, men detta, erhöll ej en sådan betydelse, som det gamla Bergpartiet. S. B.