Bergs-adel

Bergs-adel. Vid Kopparberget eller nuvarande Falu grufva äfvensom vid Norberg och i flere andra gruftrakter åtnjöto bergsmännen af ålder eller åtminstone redan i 14:de årh. skattefrihet för den jord, som de brukade sjelfva eller genom andra (se Bergsfrälse). Innehafvarna af sådan jord skattade deremot för sina hyttor och hade alltså icke personlig frälserätt. Men då emot medeltidens slut bergsmännen i Dalarna togo en liflig och framstående del i alla politiska angelägenheter, vunno många bergsmansslägter, åtminstone inom sin ort, ett lika stort anseende som det på vapentjenst grundade frälseståndet, och utan tvifvel inträdde flere bergsmän inom dess led. Man kunde alltså väl i slutet af det 16:de årh. tala om en bergs-adel, ehuru det icke fans någon bestämd gräns mellan denne samhällsklass och andra bergsmän; men sedan Karl IX börjat fordra strängare bevisning för åtnjutande af adliga rättigheter, erkändes icke mer det gamla bergsfrälset såsom adel, utan dess medlemmar måste, för att gälla som adelsmän, skaffa sig sköldebref. Så adlade år 1621 Gustaf II Adolf bergsmannen Kristoffer Olsson till Noret vid Kopparberget, och i adelsbrefvet yttras, att det "af ålder" finnes en "särskild bergsadel", som uppstått derigenom att landets regenter begåfvat de förnämste bergsmän, "som till synnerlig förmögenhet kommit och sig om fäderneslandet väl förtjente gjort, med ansenliga och hederliga sköldemärken och särdeles privilegier". Nämnda diplom är det enda numera befintliga exemplet på adelsbref för bergs-adel. Det tyckes innebära ett slags urskuldande för en på den tiden högst ovanlig handling, att en person upphöjdes i adligt stånd utan att hafva varit anställd i rikets tjenst.