Bernsten l. Bärnsten (Fornt. börnstein, af börnen, brinna), ett fossilt harts, som förekommer i klumpar af oregelbunden form eller i form af droppar, alldeles som vanlig kåda. Färgen är än honingsgul, hyacintröd eller brun, än mjölkhvit, flammig eller strimmig af gult och hvitt, fettglänsande, genomskinlig eller nästan genomskinlig. Hårdheten är 2--2,5; egentliga vigten 1--1,1. Gniden utvecklar bernstenen en angenäm aromatisk lukt och blir negativt elektrisk. Den har just genom sitt grekiska namn, elektron, gifvit upphof till benämningen "elektricitet", emedan de elektriska fenomenen (egentligen
blott egenskapen att attrahera lätta kroppar) under forntiden endast voro kända hos bernstenen och möjligen hos några få andra ämnen. Kemiska sammansättningen (enligt Schrötter): C10 H8 O eller C40 H32O4, med 79 kol, 10,5 väte och 10,5 syre. Närmare beståndsdelar: bernstenssyra, en eterisk olja, två slags hartser och (9/10) ett i vanliga lösningsmedel olösligt bituminöst ämne (bernstens-bitumen, succinin). Bernstenen brinner lifligt och smälter dervid utan att svälla upp, såsom förhållandet är med andra närslägtade fossila hartser samt kopalen. Vid torr destillation bortgå vatten, bernstensolja och bernstenssyra, hvarvid i terpentin och feta oljor lösligt bernstens-kolofonium återstår.
Hufvudfyndorten för bernstenen är i de tertiära (äldre miocena) formationerna i de 44--59 m. (150--200 f.) höga, branta strandbergen i Samland i Öst-Preussen. Den äldsta af dessa formationer -- som till följd af den rika halten af glaukonitkorn kallas glaukonitformatiorien -- öfverlagras af en brunkolsformation med inblandade sand- och lerlager, hvarpå slutligen följer en qvartär aflagring af sand och märgel. Alla de nämnda af delningarna innehålla bernsten, de båda öfversta dock endast här och der i s. k. "nästen" ("nesterweise"). I glaukonitformationen deremot förekommer den -- jämte en mängd lemningar af träd, tänder af hajar och saurier, hafskrabbor, musslor, sjöborrar o. s. v. -- synnerligen rikligt och tämligen jämnt utbredd, företrädesvis i ett mörkare färgadt, ler- och sandhaltigt lager af 1,2--6 m. (4--20 f.) mäktighet, den s. k. "blaue erde". Denna "blå jord" sträcker sig längs Samlands hela nordkust, från Kurische haff till Brüsterort, vid ändpunkterna ungefär i jämnhöjd med hafvets yta, men på midten 10--13 m. (30--40 f.) derunder; från Brüsterort mot söder sänker den sig under tilltagande mäktighet småningom till ett djup af omkr. 13 m. (40 f.) under hafsytan. Derigenom förklaras den ymniga bernstenuppspolningen på Samlands kuster. De nedsänkte delarna af den nästan horisontala "blå jorden" utmynna nämligen ej långt från stranden på sluttningen af den derstädes brant stupande hafsbottnen, och det är derifrån, som hafvet hemtar de massor af bernsten, som jämte hafstång m. m. (s. k. "bernsteinkraut") sedan urminnes tider, vid nordliga och vestliga stormar, uppkastats på stranden. Dels ur samma lager, dels från bernstenens ursprungliga alstringsort (antagligen en nu sjunken större landsträcka i södre delen af Östersjön), har hafvet -- under nivåförhållanden, som måste hafva varit olika med de nuvarande -- äfven hemtat den bernsten, som i spridda "nästen" finnes aflagrad i den ofvannämnda brunkolsformationens sandlager och i de derpå följande qvartära bildningarna.
Utom vid Samland träffas bernsten äfven på kusterna af Kurland. Pommern, Skåne (östra och södra), danska öarna, Jyllands vestkust, nordvestra Tyskland, Holland och England; vidare i det inre af prov. Preussen, Galizien, hela nordtyska låglandet, i synnerhet Schlesien, ända till Riesengebirge 400 m. (1,350 f.) öfver hafvet, Finland (Ingo socken), Norge (Haug vid Tyrifjorden), Belgien, Frankrike, Spanien, Portugal, Italien, Schweiz, Österrike, Böhmen, Mähren, Dalmatien, Ungern, Siebenbürgen, Vallakiet, södra Ryssland, Sibiriens ishafskust, Kamtsjatka, Unalaska, Kadjak (öfverallt i polartrakterna i mycket små stycken) och Grönland. Bernsten uppgifves äfven för Maryland, San Domingo, Syrien, Siam, Ostindiska öarna, t. o. m. Australien, men uppgifterna derom böra mottagas med varsamhet, enär erfarenheten visat, att bernsten mycket ofta förvexlats med retinit-arter och kopal. De vigtigaste fyndorterna, näst Preussen, äro vestkusten af danska halfön, der bernsten åtminstone förr förekommit i stor mängd och utan tvifvel varit af stor betydelse, samt Sicilien, der den förekommer i tertiära lager i öns inre och af floder föres till östra och södra kusterna, der den uppfiskas.
Det är numera fullt utredt, att bernstenen är ett harts, alstradt af längesedan utdöda barrträdsarter. Redan Aristoteles kände bernstenens hartsnatur och kallade den förstenad poppelkåda. Plinius säger uttryckligen, att den härstammar från barrträd, och denna åsigt fasthölls ännu af Teodorik den store, som i ett bref undervisar aestyerna (esterna?) derom. Deremot invänder Agricola (1546), att "bernsten finnes i hafvet, och i hafvet växa ju inga träd"; han påstår derför, att bernstenen, är ett bituminöst ämne. Hans åsigt lefde ännu på Linnés tid, att döma af dennes bemödande att vederlägga henne. De afgörande bevisen för bernstenens vegetabiliska natur framlades dock först 1819 af Schweigger, efter hvilken Aycke (1835), Berendt d. ä. (1845) och, framför alla, Göppert utvidgat kännedomen om dess vegetabiliska ursprung. Enligt den sistnämnde (1853) härstammar bernstenen från flere arter koniferer, af hvilka Pinites succinifer, radiosus, Mengeanus, eximius och anomalus äro de vigtigaste nu kända. Lemningar af dessa träd finnas, jämte en mängd andra organiska rester, inneslutna i bernstenen ("bernstens-inclusa") och visa i de minsta detaljer bernstens-skogarnas flora och fauna. Den förra, som innehåller närmare 200 arter af såväl lägre som högre växter (många svampar, lafvar, mossor, 1 ormbunke, öfver 30 tallar och granar, 22 cypresser och thuja-arter, lika många ericineer, 7 ekar, 2 bokar, 1 björk, 1 al och en mängd andra fanerogamer), har en öfvervägande nordisk karakter, om än några former förekomma, som hafva sina nuvarande motsvarigheter i södra Amerikas tempererade zon, i Japan och på Nya Zeeland. Enligt nyaste undersökningar torde knappast någon kunna identifieras med nu lefvande arter. Det allmännaste trädet var en thuja, knappt skild från den nu lefvande amerikanska Thuja occidentalis.
Faunan omfattar endast landtdjur (inga andra kunde vara utsatta för att omslutas af det från träden flytande hartset) och, såsom det enda undantaget, fragment af en hafskräfta (gammarid), hvilket ådagalägger, att bernstens-skogarna sträckt sig till hafsstranden. Hittills beskrifna
äro några crustaceer, öfver 30 myriapoder, öfver 200 spindlar, omkring 800 insekter (flugor, myror, skalbaggar, fjärilar o. s. v.) och 1 landsnäcka. En mängd fynd äro obeskrifna, och -- hvad som är ännu vigtigare -- de redan beskrifna måste underkastas en grundlig granskning. Allenast en grupp, myrorna, är tillfredsställande bearbetad af Mayr. -- Enligt honom är myrfaunan hufvudsakligen europeisk med några få inblandningar af nyholländska och tropiskt asiatiska samt afrikanska och amerikanska former. Tydliga stamarter till nu lefvande finnas, men inga med dessa fullt identiska.
Bernstenen dels plockas på stränderna, dels uppfiskas från hafsbottnen medelst håfvar eller spjut. I nyare tid fås en mängd genom muddring (Kurische haff) och gräfning inuti landet. Den mängd af bernsten, som årligen erhålles på hela jorden, skattas till omkr. 106,300 kilogr. (250,000 skålp.), hvaraf 63,780 fås direkte ur sjön och de återstående 42,500 genom gräfning. Af de förstnämnda komma 55,300 (25,500 å kuststräckan Mecklenburg--Memel, 29,800 genom muddring i Kurische haff) ensamt på den preussiske staten, 2,150 på ryska östersjökusten, 850 på danska öarna och Slesvig-Holstein, 1,250 på Jylland och 4,250 på Sibirien, Nord-Amerika, Sicilien samt andra kuster af Ishafvet och Atlanten. Af de 42,500 kilogr., som erhållas ur jorden, komma 29,750 på den preussiske staten.
Bernstenens värde beror på dess storlek och färg. Man urskiljer i Preussen följande 4 klasser: sortiment: stycken öfver 10 gram (5 lod), tonnenstein: 5--8 st. på skålp., korall: användbar endast till perlor, sandstein, schlauben samt schluck, användbar endast för tekniska ändamål. Dessa klasser delas vidare i underafdelningar, så att man i bernstenshandeln skiljer mellan mer än 150 sorter. Den dyrbaraste bland dessa kallas "bastert" och är halft genomskinlig samt ljust gröngul till färgen ("kumstfarbe"). Den värderas mest i Europa och orienten, under det den fullkomligt klare bernstenen med störste fördel afsättes i Amerika, Afrika och på Söderhafsöarna. Af de större styckena förfärdigas skålar, bägare, toalettsaker, större prydnader och skedar m. m. Mindre, platta stycken användas till broscher, aflånga stycken till cigarr- och pipmunstycken (sådana anses i orienten förekomma smitta). Mindre stycken af klar färg bearbetas till perlor, som allmänt bäras af bondqvinnorna i norra Tyskland. Störste delen går dock till Afrika, Asien (Kina, Japan, Tibet), Söderhafsöarna och Amerika. För tekniska behof användes öfver hufvud all bernsten, som ej kan bearbetas; mest eftersökt är den ogenomskinliga hvita eller ljusgula sorten ("knochen"), derför att den innehåller den största mängden bernstenssyra. Denna syra står högt i pris och nyttjas i kemien (såsom reagens), i fotografien och vid färgning. Förr nyttjades den äfven i medicinen. Af den sämsta sorten beredas flere slags fernissor och kitt samt rökelse. -- Bernstenen bearbetas lätt med löfsågar, filar, stämjern och knifvar samt poleras medelst pimsten, krita med vatten och gnidning med tummen. Värdet af bernstenen är öfver hufvud 5 thaler (13,35 kr.) pr skålp., hvadan de 85,000 kilogr. (200,000 skålp.), som årligen erhållas i Preussen, representera ett värde af ungefär 1 million thaler (2,670,000 kr.). All bernsten är statsegendom, men bernstensfångsten både till sjös och lands är utarrenderad.
Bernstenen ådrog sig redan tidigt uppmärksamhet. I norden går dess användning tillbaka ända till stenåldern. Den saknas i de danska "kjökkenmöddingerne", men finnes i mängd i grafvar från den slipade flintans ålder, såväl i Sverige som i Danmark. Under bronsåldern och den äldre jernåldern tyckes bernstenens användning hafva aftagit i båda landen, men under den yngre jernåldern synes den, att döma i synnerhet af de massor (såväl bearbetad som rå), hvilka hittas i "svarta jorden" på Björkö eller uppkastas på stranden derutanför, hafva haft vidsträckt användning. Äfven i södern förekom bernstenen tidigt. Italien kan uppvisa dess användning redan under detta lands bronsålder (Marmore vid Terni) och vid början af dess jernålder (Villanova och Marzabotto omkr. 1,500 år f. Kr.). T. o. m. den franske stenåldern kan uppvisa bernsten. Det kan näppeligen afgöras, huruvida denne äldste bernsten i de södra kulturlanden varit inhemsk eller införd från Norden.
Under antiken sysselsatte man sig mycket med frågan om bernstenens ursprung, och utom de ofvan anförda, mera vetenskapligt grundade åsigterna förekommo en mängd mytiska förklaringar. Så t. ex. antogs bernstenen hafva uppkommit af de tårar, som Faëtons till träd förvandlade moder och systrar gräto vid stranden af floden Eridanos, i hvilken sonen och brodern funnit sin graf. En annan myt sätter dess uppkomst i förbindelse med berättelsen om Meleagers systrar, hvilka, förvandlade till indiska perlhöns, begråta sin broder. Bland mera realistiska förklaringar kunna anföras: att bernstenen skulle vara förstenad sperma af elefanter eller hvalfiskar eller konkretioner ur lo-urin (den röda hanlig, den ljusa honlig, enligt Demostratus); deraf namnet lyncurion. Den nyttjades hufvudsakligen till prydnader. Huruvida den sicilianske bernstenen var känd och använd, kan starkt ifrågasättas. Den nämnes hvarken af Aristoteles eller Plinius. Deremot lemnade bevisligen både Östersjö- och Nordsjö-områdena bernsten till de södra kulturfolken. Från Samland gick vägen dels uppför Weichsel, öfver Carnuntum och Pannonien, till Italien och Grekland, dels utför Dnjepr till Svarta hafvet, och samme väg tages fortfarande till Orienten.
Literatur: Berendt m. fl. "Die im bernstein befindlichen organischen reste der vorwelt" (Berlin 1845, 54, 56); Zaddach, "Das tertiärgebirge Samlands" (Königsberg 1858). H. S.