*Bi, Apis, zool., är ett insektslägte (ej insektfamilj), tillhörande ordn. steklar (Hymenoptera). Om s. k. »falska bin» se Eristalis.
En ny metod i biskötsel uppfanns 1890 af dr G. Wells, Aylesford, England. Den består deri att man delar en kupa i midten medelst en tunn, af små bitäta hål perforerad träskifva och insätter ett bisamhälle med sin drottning på hvar sin sida af denna skiljevägg. Genom de små hålen i skiljeväggen få båda samhällena samma lukt, hvarigenom arbetsbina, sedan ett drottningspärrgaller lagts öfver båda samhällenas yngelrum, fredligt arbeta och samla honing i det gemensamma öfver yngelrummen liggande boningsrummet. Genom detta förfarande erhålles en mycket rik honingsskörd. Så berättar Wells, att han från elfva bikupor under 1891 hade en bruttoinkomst af 1,135 kronor, d. v. s. en nettovinst af 982,30 kr.
Äfven bina hafva sina sjukdomar. Särskildt må här påpekas den smittsamma bipesten, som, äfven om den angriper fullt utbildade bin, likväl dödar endast larverna och derför äfven kallas yngelröta. Sjukdomens grundorsak, en bakterie (Bacillus alvei), upptäcktes 1884 af den engelske biforskaren professor Frank Cheshire. Tecken till sjukdomen äro att larverna blifva först gula, sedermera bruna eller svarta, medan hos de förpuppade larverna cell-locken äro insjunkna och i midten genomborrade af ett fint hål samt innehålla en seg, slemmig vätska, luktande såsom ruttet lim. Enligt amerikanske bikännarna W. R. Howards och Mc Evoys kurmetod bör det af sjukdomen angripna bisamhället betraktas såsom en svärm och bina från de gamla kakorna afborstas i en ny kupa, hvarefter det gamla kakbygget nedsmältes och den gamla kupan desinficieras. I England pågår f. n. en agitation i ändamål att få lagen om boskapspest gällande äfven för bipesten och att ett af yngelröta angripet bisamhälle skall på det allmännas bekostnad uppbrännas, ett sträfvande, som skjuter öfver målet, ty uti en äfven allramest angripen bikupa finnas alltid några larver och puppor, som genomgå eller undgå sjukdomen (jfr R. Howard: »Foul brood, its natural history and rational treatment», Chicago 1894). — I syfte »att sprida kunskap om och färdighet i bästa sättet att sköta bin och fördelaktigaste sättet att tillgodogöra derigenom vunna produkter» hafva på flere ställen under de senaste femton åren i vårt land upp-stått biskötareföreningar. Sådana föreningar bildades under 1880-talet i Östergötlands, Jönköpings, Hallands, Göteborgs och Bohus' samt Gefleborgs län, 1891 i Vestmanlands och 1894 i Skaraborgs län (med 100 medlemmar, under det att de öfriga torde räkna i medeltal omkr. 50). Föreningarna åtnjuta årligt understöd (100–500 kr.) af länens hushållningssällskap. — Biliteraturen i Skandinavien har under samma tid vunnit en afsevärd tillväxt genom månatligen utkommande bitidningar, nämligen i Sverige »Svensk bitidning» (sedan 1880, under redaktion af H. Stålhammar och I. Wieslander) och »Bigården» (sedan 1888, under redaktion af J. Michal), i Norge »Tidsskrift for biskjötsel» (sedan 1884; redaktör H. Hovind) och »Tidende for fjærkræ og biavl samt havebrug» (sedan 1889; utg. af Bratsbergs amts förening til fræmme af binæringer under landbruget) och i Danmark »Den danske bitidende» (sedan 1866; redaktör H. Erslev), hvilken utkommer med 18 n:r årligen, och »Bien» (sedan 1885; redaktör A. C. Andersen). — Af biliteratur må för öfrigt nämnas O. E. L. Dahm: »Biet, dess natur och vård» (1878), och O. M. Reuter: »De lägre djurens själslif» (n:r 34–36 af »Ur vår tids forskning», 1886–88).
I hufvudartikeln bör det sp. 443, rad. 14 och 15 uppifr. stå: och dels till matlagning före sockrets allmännare spridning. Vaxet hade stor åtgång vid det katolska etc.