Bilderdijk

Bilderdijk [-dejk], Willem, nederländsk skald, f. 1756 i Amsterdam, verkade först som advokat i Haag, men flydde 1795 (vid fransmännens infall i Nederländerna) till främmande land och återvände icke förr än 1806, då konung Ludvig Napoleon utnämnde honom till sin bibliotekarie och tog honom till sin lärare i nederländska språket. B. utvecklade en oerhörd produktivitet och försökte sig på skaldekonstens alla områden. Hans dikter vittna om ett sällspordt tekniskt mästerskap i formens behandling och om rikedom på tankar, men sakna innerlighet och friskhet. Derjämte klafband han sin ingifvelse genom att hårdnackadt fasthålla Boileaus konstregler, och i hans dikter uttalas ofta en krass frihetsfientlighet. Då B. hade sådana förtjenster och fel, är det naturligt, att domen om hans skaldskap skall utfalla högst olika. Man finner honom derför omvexlande framställd som en af de ypperste och som en af de andefattigaste bland Nederländernas skalder. Hans bästa dikter äro af didaktiskt innehåll, och hans landsmäns "nyktra smak" tillerkänner lärodikten De ziekten der geleerden (De lärdes sjukdomar, 1807) klassisk rang. B., som genom sjelfstudier vunnit insigt i nästan alla vetenskaper, författade en värdefull och omfattande historia, Geschiedenis des vaderlands (1832--53), hvilken länder hans framställningskonst och forskningssinne till heder. Han utgaf äfven några grammatikaliska och literaturhistoriska arbeten, hvilka dock icke äro af någon större betydelse. Död 1831.