Bixio

Bixio. 1) Jacques Alexandre B., fransk publicist, f. 1808 i närheten af Genua, studerade först medicin och ingick sedan som medarbetare i tidningen "National". Fastän motståndare till 1848 års republik, blef han medlem af konstituerande församlingen och vice-president i nationalförsamlingen. I prins Louis Napoleons första kabinett var han under några dagar handels- och åkerbruksminister. Såsom medlem af lagstiftande församlingen förfäktade han liberala idéer och ansågs derför så farlig, att han vid statskuppen d. 2 Dec. 1851 för någon tid sattes i fängsligt förvar. Derefter drog han sig tillbaka från det offentliga lifvet och egnade sig åt en bokhandelsaffär. Han är författare till Maison rustique du XIX:e siècle (1844). Död 1865 i Paris. -- 2) Girolamo Nino B., den förres broder, italiensk frihetskämpe, f. i Genua 1821, tjenade först i den sardinska flottan, men öfvergick 1846 till handelsflottan och gjorde såsom skeppsförare flere resor till Amerika och Australien. 1848 slöt han sig till friskarorna, medverkade till Venezias försvar och kämpade såsom generalstabsofficer vid Garibaldis sida 1849 vid försvarandet af Rom, då han blef svårt sårad. Sedan staden fallit i fransmännens händer, återvände B. till Genua och ingick åter i handelsflottan. Vid början af kriget 1859 förde han en bataljon alpjägare. Efter freden i Villafranca fick han befälet öfver ett nybildadt toskanskt regemente. När Garibaldi begärde entledigande, gjorde B. detsamma. 1860 deltog han i expeditionen till Sicilien. Efter landstigningen vid Marsala erhöll han befälet öfver en bataljon frivilliga och deltog i striderna vid Calatafimi och Palermo. Af den sicilianska direktorialregeringen utnämndes han till brigadgeneral, var den förste, som (med 300 man) gick öfver till Kalabrien, levererade träffningen vid Reggio och bidrog mycket till segern vid Volturno. Vid krigets slut befordrades han till generallöjtnant och öfvergick efter sydarméns upplösning till den italienska hären. 1865 blef han medlem af parlamentet och tillhörde oppositionen utan att egentligen sluta sig till något visst parti. Under 1866 års krig förde han befälet öfver en division och skyddade, efter nederlaget vid Custozza, den italienska arméns återtåg. 1870 deltog han i stormandet af Rom. Redan 1869 hade han blifvit direktör för ett sällskap till idkande af handel på söderhafvet; nu egnade han sig åter åt denna lefnadsuppgift. Död i kolera på Atsjins redd 1873.