Björnmossa, bot. Se Polytrichum.
1. Björnram, Lars Olofsson, till Isnäs och Domaregården, krigshöfvidsman, tillhörde en gammal frälseätt, som inom sig räknat äfven riksråd, samt var en af Gustaf Vasas förste och dugligaste anhängare. I spetsen för en stark afdelning dalkarlar slog han danskarna vid Vesterås 1521 och tog denne stad ifrån dem. Derpå drog han in i Upland, öfverrumplade med dess samlade allmoge ärkebiskopens fogde i Upsala, Bengt Bjugg, och nedhögg besättningen. När Gustaf Trolle sedermera sjelf tågade tillbaka från nämnde stad, dit han efter Bjuggs missöde begifvit sig för att tukta upprorsmännen, angreps han ur ett bakhåll af B., som vållade honom stor manspillan och så när hade bragt honom sjelf om lifvet. B., som af konung Gustaf sedermera allt jämt användes inom förvaltningen -- han förekommer som fogde och ståthållare i Norrland -- fick 1562 af Erik XIV förnyelse på sitt frälsestånd.
2. Björnram, Hans Larsson, amiral, den förres son, skickades 1561 jämte Klas Kristersson Horn till Reval, der dessa båda män genom en under brydsamma omständigheter med skicklighet ledd underhandling lyckades att utan våld förmå staden att gifva sig under svenskt välde. Året derpå blef B. amiral för en eskader, hvilken skulle i Finska viken uppsnappa alla fartyg, som seglade på Narva, Revals rival. Under fejden 1563 mellan Erik XIV och hertig Johan angrep han från sjösidan Åbo, der den senare försvarade sig, och 1564 afgick han som sändebud till Ryssland, hvarefter han under kriget mot Danmark innehade befäl än till sjös och än till lands. Han befinnes hafva undertecknat Göran Perssons dödsdom (1567). I Juni 1568 sattes han till "gubernator" öfver Finland, tyckes icke hafva deltagit i resningen mot Erik, utan med lätthet fogat sig i de nya förhållandena, ty i December utnämndes han af Johan till öfverbefälhafvare öfver allt krigsfolk i Viborgs m. fl. län. Död 1571.
3. Björnram, Andreas Laurentii (skref sig i början Bothniensis Bureus), den förres bror, ärkebiskop, studerade vid utländska universitet och utnämndes vid hemkomsten till kyrkoherde i Gefle samt blef 1576 superintendent och året derpå biskop i Vexiö. Han var gynsamt stämd för Johan III:s liturgiska planer och den förste prest, som mässade efter "röda boken"; men han synes icke hafva med synnerligen stort nit verkat för den nya kyrkoordningens införande i sitt stift, der kapitlet först 1580 och på andras tillskyndelse antog densamma. Det väckte derför förvåning, att han 1583 utnämndes till ärkebiskop. Död 1591. B. var mycket aktad för sin lärdom. Man har af hans hand en latinsk skrift, "en uppriktig bekännelse" rörande den nya kyrkoordningen, och en likpredikan öfver drottning Katarina Jagellonica.