Bladläge (Lat. vernatio), bot., kallas den ställning, som det enskilda bladets delar i knoppen intaga till hvarandra. Bladläget är alltid enahanda hos samma art och utgör ofta äfven ett karakteristiskt kännemärke för hela familjer, ja t. o. m. för hela ordningar. Så t. ex. äro alla ormbunkars blad i sitt tidigaste stadium alltid inrullade i en spiral. — De vigtigaste formerna för bladläget äro följande. Det kallas flatt, då det, såsom hos mulbärsträdet, intager samma ställning som i utvuxet tillstånd, sammanviket, då det är hopviket efter medelnerven (såsom hos en stor mängd af våra träd, t. ex. ek, hassel, alm, lind), veekadt, då det är hopviket i flere veck längs sidonerverna (såsom hos bok, äkta kastanj m. fl.), och hopskrynkladt, då denna veckning blir mycket oregelbunden (såsom hos vallmons kronblad). Ibland, såsom hos gula näckrosen, äro de unga bladhalfvorna inrullade, ibland tillbakarullade (platan), under det att hos andra (pisang, Canna) den ena halfvan är sammanrullad kring den andra. Spiralrullade blad finnas, utom hos ormbunkarna, endast sällsynt, såsom hos Drosera. Hos sammansatta blad talar man om underliggande eller öfverliggande täckning, alltefter som småbladens nedre kant täcker eller täckes af det nedanför sittande småbladets öfre kant. Det senare, d. v. s. att småbladen ligga såsom skifferplattorna på ett med sådana täckt tak, är mera sällan fallet. Samma ställning som i knoppläget behålla de sammansatta bladens småblad, äfven sedan de utvuxit, och denna ställning eger möjligen biologisk betydelse för bortledande af vatten etc. G. A.
Nordisk familjebok · första upplagan
Bladläge
Ämne: Växtdelar och botanisk morfologi · Växter och botanik
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 19 (1896), sp. 2399 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗