Blanqui

Blanqui [blangki]. 1. Jérôme Adolphe B., fransk nationalekonom, f. 1798 i Nizza, d. 1854 i Paris, blef 1825 lärare vid handelsskolan i Paris och öppnade s. å. talrikt besökta föreläsningar i Athenéum. 1830 blef han direktör för nämnda handelsskola och 1833 professor vid "Conservatoire des arts et métiers". 1838 sändes han af "Académie des sciences morales et politiques" till Corsica för att studera öns ekonomiska ställning och 1839 i enahanda syfte till Alger. Han företog dessutom flere andra vetenskapliga resor. B. utgaf bl. a. Histoire de l'économie politique en Europe, depuis les anciens jusqu'à nos jours (1838, 4:de uppl. 1860) och Considérations sur l'état social des populations de la Turquie d'Europe (1843). Han var en vän af frihandeln och stod i åsigter nära socialismen. -- 2. Louis Auguste B., den förres bror, fransk revolutionsman, föddes i Nizza 1805. I sina studier, som riktades än åt juridiken och än åt läkare-vetenskapen, röjde han mycken vacklan, men för stämplingar visade han tidigt en okuflig böjelse. Under de senaste femtio åren har det näppeligen funnits ett enda franskt hemligt sällskap, med styrelsens eller samhällets omskapning i sigte, hvilket icke räknat honom som medlem. För sin tapperhet under Juli-dagarna 1830 fick han Juli-korset; men snart uppträdde han så fientligt mot borgare-konungadömet, att han ett par gånger blef satt i fängelse. Den allmänna amnestien 1837 gaf honom friheten och dermed nya tillfällen att konspirera. Af spillrorna efter upplösta revolutionära sällskap bildade han ett nytt, La société des saisons (årstidernas klubb), hvilket under hans och Barbès' ledning gjorde det dumdristiga upprorsförsöket d. 12 Maj 1839. Han dömdes derför till döden (Jan. 1840), men straffet förvandlades till lifstidsfängelse. Knappt hade Februari-revolutionen 1848 öppnat hans fängelse, förr än han kastade sig in i nya äfventyrligheter. Han skyndade till Paris för att öfvervaka den provisoriska regeringens mått och steg eller för att hota henne och stiftade La société republicaine centrale (Republikanska central-klubben), som blef den fana, kring hvilken massorna samlade sig 1848 vid de stora folkdemonstrationerna d. 17 Mars och d. 16 April samt vid det mot nationalförsamlingen riktade "attentatet af den 15 Maj". Vid sistnämnda tillfälle invaldes (eller "inskreks") han i den provisoriska styrelse, som på stället tillsattes, måste likväl samma dag sticka sig undan för nationalgardets bataljoner, men blef efter en veckas tid ertappad och dömd till 10 års fästning. 1859 lössläpptes han, men dömdes 1861 för sammansvärjning åter till fyra års fängelse och satt i häkte till Jan. året derpå, då han erhöll förskoning från återstoden af straffet och flyttades till ett sjukhus. Hotad med nytt straff för nya stämplingar, flydde han 1865 till Belgien. Vid utbrottet af 1870 års krig återkom han till Frankrike. Efter kejsaredömets fall d. 4 Sept. 1870 tycktes honom stunden för den socialistiska republiken hafva kommit, och han beslöt att verka för henne: han utgaf i Paris under belägringen den radikala tidningen "La patrie en danger" (Fäderneslandet i fara), deltog i resningarna mot nationalförsvarsregeringen d. 31 Okt. 1870 och d. 22 Jan. 1871 och stod i spetsen för den revolutionära centralkomitén i Paris. Dock inskränkte han icke sin verksamhet till hufvudstaden, utan begaf sig till de stora fabriksdistrikten för att uppvigla arbetarna. Äfven nu blef fängelset en följd af hans sträfvan, och han måste försaka det ledamotskap i Paris-kommunens styrelse, hvartill flere arrondissement kallat honom. För sitt deltagande i kommun-upproret dömdes han i Maj 1872 till deportation till Nya Kaledonien, men i anledning af hans brutna helsa förvandlade man detta straff till fängelsestraff. B. dog i Mars 1876 i Clairvaux såsom fånge.