Blockhus. 1. Befästningsk. Täckta, med skottgluggar försedda byggnader af sten eller trä, hvilka bruka anläggas för att användas till samlingsplatser i den s. k. "betäckta vägen" i fästningar, för att tjena såsom slutvärn i förskansningar, såsom sjelfständiga verk på mycket beherskande punkter eller såsom vakthus för vinterposteringar. Taket göres af starka bjelkar, timmer eller jernvägsskenor samt faskiner och jordfyllning, väggarna byggas mestadels af liggande timmer med hophuggna knutar eller af pålverk (stående timmer). För att minska den fientliga eldens verkan å blockhus förser man dem ofta med omgifvande graf, från hvilken jorden kastas upp mot väggarna. Utanför ingångarna göras rymliga tamburer och pålverk, från hvilka egen styrkas återtåg till blockhuset kan skyddas och blockhusväggarna sidoförsvaras. Planutstakningen har antingen rektangulär form eller korsform eller ock in- och utgående (hälst räta) vinklar. Då blockhus anlägges såsom sjelfständigt verk eller vakthus, måste det inrättas mera omsorgsfullt, afdelas i flere rum och inrymma alla under sådana förhållanden nödiga förråd. -- Amerikas nybyggare hade förr i närheten af sina boningar s. k. "blockhus", af trädstammar hoptimrade hus, hvilka tjenade som försvarsverk under indianernas anfall. G. U.
2. Sjöv. Se Block.