Boklund, Johan Christopher, genre- och historiemålare, föddes d. 15 Juli 1817 på Kulla-Gunnarstorp i Skåne. I den rika d. v. Sparreska tafvelsamlingen, som förvarades på detta gods, fingo hans konstanlag sin första väckelse och näring. Vid 15 års ålder kom han till Lund, der han delade sin tid mellan bokliga studier och arbete på plancherna till Nilssons fauna (under ledning af M. Körner). Hågen för de konstnärliga sysselsättningarna tog dock allt mer öfverhand. Snart nog blef B. lärjunge vid konstakademien i Köpenhamn, der J. L. Lund blef hans förste egentlige lärare. 1837 flyttade han till Stockholm och blef elev vid Akademien för de fria konsterna. Der hade den äldre akademiska riktningen efterträdts af en annan, hvilken sökte sina ämnen dels i det äldre skedet af vår nyare historia, dels ur den samtida verkligheten, och hvilken i allmänhet bemödade sig om trognare naturstudier och en varmare, mindre konventionel färgbehandling. B. stod snart i dessa yngre konstnärers led och utförde under de första åren af 1840-talet såväl smärre genrebilder ur det dagliga lifvet (Flicka med blomster, Köksinteriör m. fl.) som historie- och kostymtaflor från 1600-talet (Gustaf Adolfs afsked från Maria Eleonora, belönad med akademiens stora pris). I sällskap med Höckert begaf han sig 1846 till München, hvarest vid denna tid ett mera realistiskt och genremässigt historiemåleri började uppblomstra under franska och belgiska inflytelser. B. uppehöll sig der i åtta år samt tog en liflig del i det friska och färgrika konstnärslif, som rörde sig kring gamle kung Ludvig, med hvilken han kom i personlig beröring. Om somrarna gjorde han studieresor i de sydliga höglanden, bl. a. Bajern, Tyrolen och norra Italien. Han egnade sig under denna tid företrädesvis åt den historiska genren med ämnen från 1600-talet, men framställde äfven en och annan pittoreskt arkitektonisk interiör. En 1853 hemsänd tafla, Den nyfikne trumpetaren, föranledde ett understöd af offentliga medel, och B. begaf sig nu till Paris, der han 1854--55 arbetade på Coutures atelier. Återkommen till fäderneslandet, blef han 1856 ledamot af Akademien för de fria konsterna och professor samt fick i uppdrag att vid denna läroanstalt bilda en målareskola. Som offentlig och enskild lärare, bl. a. (1856--72) för konung Karl XV, och som utöfvande konstnär utvecklade han under de närmast följande åren en högst betydlig verksamhet, bearbetande sina studier å de fosterländska minnenas område eller från Sydtysklands pittoreska arkitektur, stundom behandlande ämnen ur det svenska folklifvet. Offentliga eller dermed likartade uppdrag hafva dock alltmer tagit hans tid i anspråk. 1861 blef han ledamot i komitén för ordnande af nationalmusei inredning och t. f. kamererare vid d. v. Kongl. museum, deltog 1866 som komitéledamot i ordnandet af den skandinaviska konstutställningen i Stockholm och blef s. å. intendent för nationalmusei konstafdelning. Samtidigt tog han verksam del i stiftandet af den qvinliga afdelningen af akademiens skola. 1867 blef han hofintendent och föreståndare för Karl XV:s enskilda tafvelsamling och s. å. akademiens direktör. Sedermera har han anordnat eller deltagit i anordnandet af flere konstutställningar. Bland den stora mängden af B:s arbeten må nämnas Rådplägning: Gustaf II Adolf och tre krigare (1856), Till Karl X Gustaf framföres en ung krigare, som tillfångatagit en polack (1859), Gustaf II Adolf och Axel Oxenstierna i öfverläggning om tyska kriget (s. å.) -- alla tillhörande staten; vidare Ordonnans från trettioåriga kriget (1855), Tekla Wallenstein mottager underrättelsen om Max Piccolominis död (1860), Porträtt af drottning Lovisa (1861; på Ulriksdal), altartaflan Kristus i örtagården (s. å.; i Allerums kyrka i Skåne), Meranerskyttar efter en målskjutning (1861; nationalmuseum), Klostergård i Tyrolen (1863), En lärd (s. å.; i Göteborgs museum), Utkik från förskansningarna (1874) och Marodör förföljer sitt rof (1875; belönt med stora medaljen på världsutställningen i Filadelfia 1876). På senare tid hafva hans akvareller ådragit sig uppmärksamhet. -- B:s arbeten utmärka sig genom pittoresk hållning, teknisk fulländning, särdeles hvad
färgbehandlingen angår, förträffliga accessoirer, ofta lycklig gruppering och i allmänhet en viss gedigenhet i uppfattning och utförande. Som lärare för en stor del af den yngre konstnärsgenerationen har han sökt göra dessa egenskaper gällande samt blifvit en banbrytare för den realistiskt koloristiska riktning, som nu råder inom den svenska konsten. Genom det sätt hvarpå han fullgjort sina åligganden, och genom sin personliga ställning till konung Karl XV har han verksamt främjat den fosterländska konstens och konstnärernas intresse. Upk.