Boltzius

Boltzius, Fredrik August, troshelbregdagörare, föddes i Grafva socken, Värmland, d. 13 Maj 1836. Fadern var en förmögen hemmansegare, men förföll till dryckenskap och dog fattig, så att sonen blef hänvisad att taga tjenst hos främmande. 1864 blef han »väckt», men tryckt af sin syndabörda, angreps han af sjelfmordsmani. Sedermera beslöt han att offra sig för sina medmenniskors väl. Ett tiotal år vandrade han omkring som handelsman, och öfverallt dit han kom behandlade han sjuka, som hade tron, genom bön, smörjning med olja och handpåläggning i enlighet med det sannolikt missförstådda bibelstället Jakobs bref 5: 14, 15. 1884 väckte han stort uppseende genom några mer eller mindre inbilladt lyckade kurer på högt stående personer i Stockholm. Genom understöd af förnäma gynnare sattes han i stånd att slå sig ned i sin födelsebygd som »underdoktor», och han fick snart så stort rykte om sig för undergörande förmåga, att sjuka från hela Norden och t. o. m. från Amerika strömmade till honom. Om somrarna voro ända till 200 pers. dagligen hos B., hvilken genom frivilliga gåfvor af de botade kunde gifva fritt underhåll åt de fattiga, som månader igenom lågo hos honom för behandling. B:s metod består deri att han genom våldsamma, ofta timslånga böner och anropningar samt strykningar med händerna (smörjning) sätter de sjuke i ett hypnotiskt hänryckningstillstånd. Derunder äro patienterna i hög grad mottagliga för suggestioner, och det är derför otvifvelaktigt att B. botat många fall, hvilka väsentligen berott på nervösa funktionsrubbningar, som kunna häfvas genom suggestion. På samma sätt kan man förklara ett någon gång inträffadt botande på afstånd genom B:s bön för frånvarande och genom svettedukar, d. v. s. tygstycken, med hvilka B. torkat sitt ofta svettiga och nästan alltid oljiga hufvud, hvilka i tusental sändas till de mest aflägsna trakter. Deremot är det naturligtvis en fabel att B. genom sina böner återgifvit blinda och döfva deras sinnen, botat spetälska och fått förlorade lemmar att växa fram igen. Att slika rykten kunna utspridas och vinna tilltro i vida kretsar beror på att patienternas tro på det under, som skulle ske med dem, verkar som posthypnotisk suggestion, så att de ännu flere år efteråt tro, att de åtminstone äro på väg att botas. Ett gendrifvande är mycket svårt, emedan B. i regeln ej tillåter sina patienter att låta undersöka sig af läkare. Efter flerårigt studium på nära håll af denna företeelse har dock kand. E. Thorelius konstaterat, att de största af B:s »under» äro endast sjelfbedrägeri. Han anser, att B:s sjelfmordsmani utbytts mot den nästan motsatta fixa idé, som man kan kalla helbregdagörelsemani. Denna yttrade sig till en början i tämligen hofsam och anspråkslös form (växter och sjuka djur påstås till en början hafva varit föremål för hans underkurer); men genom den stora framgång han har rönt hos allmänheten, i synnerhet sedan han fått tillträde till en del af Stockholms förnäma familjer, hafva hans barnsliga fåfänga och sjelftillit såsom undergörare blifvit i högsta grad stegrade. Literaturen om B. är rätt betydlig och går i två olika riktningar, för och mot hans verksamhet. Till den förra höra t. ex. arbeten af N. B. Nielsen (B:s sekreterare): »B. og sygehelbredelserna i Sverige ved troens bön» (1887), C. H. N. Steffen: »Vittnesbörd om helbregdagörelsen genom tron» (2:dra uppl. 1885) och »Tro, Frälsning och Helsa jemte Biografisk skildring öfwer Fr. A. Boltzius» (1893) samt uppsatser af norrmännen L. Oftedal (i »Vestlandsposten» 1887 och »Hemlandsvännen» s. å.), kand. Ingvar Böhn, pastor Faerden m. fl., till den senare en skrift af ofvannämnde E. Thorelius: »Boltzianismen, skandinavisk kulturbild» (1888).