Borgrätt, jur. Under feodaltiden hade vanligen hvarje borgherre sin domstol, der han skipade lag och rätt åt sina underhafvande. I Sverige voro visserligen dylika domstolar sällsynta, men de förekommo likväl, och under
1600-talet blefvo några sådana uttryckligen erkända af regeringen. Borgrätten vid Bergqvara slott i Småland, hvilken under någon tid ej utöfvats, upplifvades 1642 af Lars Sparre, som dels sjelf och dels genom sin fogde höll ting å sin gård. I denna domstol sjito sex af häradsnämnden och sex af landbonämnden. Der dömdes t. o. m. i lifssaker, utan att målen underställdes högre domstol. Privilegiet bekräftades af drottning Kristina 1649. Äfven vid Torpa i Vestergötland fans under samma tid en borgrätt. Af enahanda slag var ock den s. k. halsoch handrätten vid Engsö slott i Vestmanland, hvilken erkändes af Kristinas förmyndare 1638. Under Karl XI upphäfdes dessa specialjurisdiktioner.
Öfre och Nedre borgrätterna voro två domstolar, hvilka hade sitt säte å Stockholms slott. Under Nedre borgrätten lydde, såväl i tvistemål som i brottmål, de vid K. Maj:ts hof anställde tjenstemän och betjente äfvensom några andra, såsom de vid K. teatern tjenstgörande ämbetsmännen samt betjente vid Fria konsternas akademi. Öfre borgrätten upptog de mål, som genom vad eller besvär drogos från Nedre borgrätten, samt, omedelbart, brottmål, som blifvit begångna af eller mot någon vid hofvet anställd adelsman o. s. v. Båda dessa domstolar upphäfdes 1844, och sådana mål, som förut blefvo handlagda af dem, upptagas numera af de allmänne domstolarna. K.