Bretonska språket och literaturen

Bretonska språket och literaturen. Bretonskan (Fr. bas-breton, Kymr. breyzounec) är ett keltiskt språk, som ursprungligen var, om ej identiskt, åtminstone nära beslägtadt med kymriskan och som ännu talas i den franska prov. Bretagne (i depart. Finistère, Côtes du Nord och Morbihan) af omkr. 1,200,000 menniskor. Den gamla bretonskan har under tidernas lopp på de flesta ställen uppblandats med romanska element och i sin renhet bibehållit sig endast i kusttrakterna, der hon sönderfaller i flere munarter, af hvilka den, som talas vid Tréguier (le breton bretonnant), på Bretagnes norra kust, är den renaste. Mest undersökt är dialekten omkring Lyon. Våra dagars bretonska skiljer sig ej synnerligen mycket från det språk, som framträder i den äldsta urkunden (från 14:de årh.). Om bretonernas äldsta literatur har man endast få underrättelser. Deras bardliteratur (5:te till 12:te årh.) sammanfaller med den kymriska och är gemensam för bretonerna på ömse sidor om Kanalen. Flere alster af densamma hafva dock bevisligen uppstått i Armorica. Bland kända barder i Bretagne äro Taliesin, Sulio och Hyvarnion de berömdaste. Deras dikter äro af mytologiskt, historiskt, religiöst och erotiskt innehåll. Från 12:te årh., då anglo-normander och fransmän allt mer utbredde sitt välde öfver Bretagne, undanträngdes barderna till de bretonske stamhöfdingarnas småhof eller nedsjönko till simpla folkdiktare. Fortvaron af en bretonsk literatur visar sig likväl dels i hennes inflytande på den anglonormandiska och franska literaturen (se Artursagan), dels i några till våra dagar bibehållna verk från 14:de årh. Medan de högre samhällsklasserna i Bretagne allt mer omdanades till fransmän, höll det egentliga folket med stor seghet fast vid sitt inhemska språk äfvensom vid sina gamla folkvisor och sagor, hvilkas antal de oafbrutet ökade med nya. En förträfflig samling af sådana folkvisor har offentliggjorts af H. de la Villemarqué i "Barzaz-Breiz" (1839; ny uppl. 1846). De bretonska sagorna hafva på ett förtjenstfullt sätt bearbetats af Souvestre i dennes "Foyer breton" (1844). Ett betydligt antal (mer än 150) dramer eller mysterier på bretonska språket diktades och trycktes under 1500-talet. Från samma årh. har man qvar äfven andliga dikter och uppbyggelseböcker. Den mest framstående författaren på detta område var Michel Le Nobletz de Kerodern (1577--1651). I 17:de årh. uppblomstrade en sjelfständig vetenskaplig literatur på bretonskt mål. I detta afseende äro Gregoire de Rostrennen, Le Pelletier och framför alla Le Gonidec högt förtjenta. Den sistnämnde författade en god bretonsk grammatika (1807, 3:dje uppl. 1850) och förträffliga ordböcker (ett bretonsk-franskt lexikon, 1821; 3:dje uppl. 1850; och ett fransk-bretonskt, 1847). Han verkställde dessutom en mängd öfversättningar, t. ex. af Gamla och Nya testamentet (1827), samt var den, som upphöjde bretonskan till skrifspråk. I våra dagar samlar man med ifver landets äldre literära skatter, flere tidskrifter utgifvas i landets munart, och en mängd skalder och skriftställare uppträda med sjelfständiga arbeten, t. ex. Ricou, Brizeux, Goësbrand och Laouénou.