Bröstkatarr

Bröstkatarr (jfr Katarr), Lungkatarr, Bronkialkatarr, Bronchitis, katarr i luftrören och deras grenar. Katarr i luftrören, vanligen förenad med katarr i luftstrupen (trachea), är en mycket ofta förekommande sjukdom. Dess vanligaste orsaker äro förkylning samt inandning af för kall eller med främmande ämnen (damm och dylikt) förorenad luft. Anlaget för sjukdomen ar mycket olika hos olika personer. Det ökas genom ofta upprepade katarrer; svaga, och förvekligade personer angripas lättare än andra. Sjukdomar i lungorna och hjertat åtföljas ofta af bronkialkatarr. Till sin intensitet är sjukdomen mycket olika. I lindriga fall har den sjuke endast en mer eller mindre retsam hosta, med till en början sparsam, sedermera ymnigare upphostning; han besväras af en känsla af sveda och sårighet i bröstet, har obetydlig eller ingen feber och blir efter några dagar eller en eller annan vecka fullt återställd, utan att sjukdomen tvungit honom att upphöra med sina vanliga sysselsättningar eller ändra sitt vanliga lefnadssätt. Denna form af akut bronkialkatarr -- som ofta är förenad med snufva, till följd af katarr i näsans slemhinna, och heshet, till följd af katarr i struphufvudet -- är i vårt klimat en ytterst vanlig åkomma, i synnerhet under den kallare årstiden. I svårare fall äro symptomen hufvudsakligen desamma, ehuru ofta i hög grad stegrade. Äfven dessa svårare fall gå dock merendels snart öfver under lämplig vård. Ej sällan händer likväl, att den akuta bronkialkatarren, vare sig att den från början varit af lindrigare eller svårare art, drager ut på längden och blir kronisk. Äfven den kroniska bronkiten är mycket vanlig hos oss. Den är en mycket envis och svårbotlig sjukdom samt qvarstannar ofta för beständigt. Men oaktadt symptomen blifva svårare år för år, kan den sjuke stundom uppnå mycket hög ålder. Ofta uppkomma genom den kroniska bronkiten utvidgningar af bronkerna, s. k. bronk-ektasier, samt emfysem och andra sjukliga förändringar i lungorna. Under det att sjukdomen sålunda vanligen i de akuta fallen är af ringa betydelse och, äfven om den blifvit kronisk, endast undantagsvis omedelbart hotar lifvet, äro vissa former af densamma redan i sig sjelfva af allvarsammare betydelse. Om t. ex. katarren griper öfver på de finaste förgreningarna af luftrören eller i stor utsträckning uppträder hufvudsakligen i dessa, är den ofta vida betänkligare. I synnerhet gäller detta, om barn angripas af en sådan s. k. kapillär bronchitis. För behandlingen fordras i främsta rummet, att den sjuke ej utsättes för sådana skadligheter, som underhålla och förvärra sjukdomen, sålunda att han framför allt undviker förkylningar, inandning af kall luft o. s. v. Den sjuke bör derför, om han under vintern ådragit sig en akut bronchitis, hålla sig inne och, om sjukdomen är svårare, ligga till sängs. Svettkurer, turkiska bad o. d. användas ofta för att häfva en akut katarr i dess första skede. Nyttan af sådana medel är stundom obestridlig, men de böra icke försökas utan läkares råd. Den medikamentösa behandlingen är för olika former af sjukdomen mycket vexlande, och några allmänna regler derför kunna här ej uppställas. Äfven om symptomen äro lindriga, bör man ej underlåta att rådfråga läkare, enär en vanskött lungkatarr lätt blir kronisk eller förorsakar andra svårare följdsjukdomar och för öfrigt endast den sakkunnige kan afgöra huruvida en enkel bröstkatarr är för handen eller ett djupare lidande, en börjande lungsjukdom e. d. Den kroniska bronkiten fordrar ofta en mycket långvarig behandling; ett fullkomligt ändradt lefnadssätt, vistelse under vintern i varmare luftstreck, bruns- och badkurer o. s. v. blifva ofta nödvändiga. P. W.