Brouwer

*Brouwer, Adriaen, flamsk målare och raderare, född omkr. 1606, sannolikt i Oudenaerde, död, förmodligen i pesten, i Antwerpen i början af 1638, var enligt en gammal, men alldeles icke orimlig, utan ganska sannolik uppgift, lärjunge i Haarlem af (den i Antwerpen födde) Frans Hals. I Antwerpen befann han sig 1631, blef der vintern 1631–32 intagen som mästare i stadens Lukasgille, och från den tiden äro de sju sista åren af hans korta lif (32 år) någorlunda kända. Så veta vi, att han 1633 satt fängslad, troligen af politiska orsaker, att han gång på gång för skuld kom i beröring med rättvisans tjenare, sista gången 1635, och att han deltog i ett berömdt literärt sällskaps festmåltider, samt att han vid sin död fick fattigbegrafning, men längre fram bisattes i karmelitkyrkan i Antwerpen på föranstaltande af stadens konstnärer. I Antwerpen var han för öfrigt verksam, utbildade sig under inflytande af Rubens och var som en lefnadsglad ung man nog sjelf vittne till de scener han så mästerligt skildrat. B. var en af 1600-talets yppersta konstnärer, och han har under det tiotal af år, som omfattar hans konstnärliga verksamhet, målat ungefär 50 taflor, af hvilka 18 finnas i München. I afseende på behandlingen urskiljer man olika grupper, som hänvisa på märkliga skiftningar i mästarens tekniska utveckling. Då han ej daterat sina taflor, har denna gruppering utförts af Bode på inre grunder. Först komma då hans ungdomsarbeten Bondkrog och Bondslagsmål (i Amsterdams Rijksmuseum), hvilka i konstnärlig anordning redan höja sig vida öfver det äldre genremåleriet, ehuru typerna äro öfverdrifvet plumpa och behandlingen delvis ännu bristfällig. Hit höra ett par bilder i Schwerins och Dresdens museer, ehuru den senare redan visar framsteg. På öfvergång till den andra derpå följande gruppen stå flere berömda taflor, såsom Kortspelare i slagsmål och Fältskärsstuga på landet (bägge i München), Tandläkare (i Wien, Liechtensteins galleri), Fältskär (också i Wien, i enskild ego), Tandläkare (i Karlsruhe) m. fl., i hvilka en höjdpunkt i utvecklingen redan är uppnådd. Sedan följa de många verk, som tillhöra hans »mellersta» tid, och som utmärka sig i behandlingen för en lättare, mera flytande och ljus, enfärgad ton i det slutna rummets clairobscur, under hvilken lokalfärgerna alltmera underordna sig. Sådana äro omkr. tolf af München-taflorna, bland hvilka märkas sådana, som troligen hört till en suite, framställande »de fem sinnena», känseln genom Förbindning hos en fältskär, hörseln genom Sjungande bönder med en lustig spelman, smaken genom ett Sällskap af rökare, hvartill komma oupphörliga slagsmål, krogscener, falska spelare, fältskärsscener, flöjtblåsare, pennformerare, vinprof, bönder, som uppföra kattserenad o. d. (i München, Dresden. Wien, Petersburg, Louvre i Paris, Antwerpen, Bruxelles och flerestädes i England). I de arbeten, som tillhöra hans sista lefnadsår, underordna sig lokalfärgerna alltmera under den allmänna tonens helverkan, och denna ton blir alltmera sval och gråaktig, på samma gång som föredraget vinner i säkerhet och kraft, blir allt lättare och bredare och, märkligt nog, just i dessa år kommer Frans Hals allt närmare. Hit räknas t. ex. Sjungande bönder och Spelande soldater samt Skänkrum med en qvinna, som lyfter ett bränvinsglas (alla i München), vidare ett par operationsscener och Bonde, som intager medikament, nästan alla i kroppsstorlek (alla i Frankfurt, Städelsches Institut) jämte Rökaren (i Louvre) och Rökstuga (i Haag). Men härtill komma slutligen hans landskap, som mest tillhöra hans senaste tid. I dessa har han alldeles öfvervunnit den äldre nederländska skolans sätt. Motiven äro tagna från landets natur, i uppfattning och utförande äro de stämningsfulla och bredt målade, i färgen djupa och varma. Sådana äro hans Landskap med en herde och Månskensskiss (bägge i Berlin, den senare dock signerad med frågetecken i katalogen). Men hans största och mäktigaste landskap är, enligt Bode, Solnedgång med träd i förgrunden och en landskyrka i bakgrunden (i London, Grosvenor House). Af de raderingar, som gå under B:s namn, anses ingen vara med säkerhet verk af hans egen hand, och de flyktiga teckningar af honom, som återgifvits af holländska kopparstickare, tillhöra hans första tid. (Jfr Woermann: »Geschichte der malerei».) C. R. N.