Bruch

Bruch, Max, tysk tonsättare, f. 1838 i Köln, blef 1865 musikdirektör i Koblenz och 1867 hofkapellmästare i Sondershausen samt har sedan 1870 lefvat såsom privatman i Berlin och Bonn. Hans kompositionsverksamhet omfattar arbeten af alla arter; pianostycken, kammarmusik, symfonier, sånger, chörverk -- t. ex. Römischer triumphgesang, Die birken und die erlen, Die flucht der heiligen familie, Schön Ellen, Scenen aus der Frithjofssage och Scenen aus der Odyssee, Schillers Dithyrambe samt oratoriet Arminius (1875) -- och slutligen operorna Loreley (1863) och Hermione (1872). B. är en af de få, hvilka sökt föra de klassiske mästarnas tradition framåt och tillika fylla deras former med en ny, sjelfständig anda. Hans musik utmärker sig för träffande karakteristik, formsäkerhet och, i välgörande motsats mot tidens vekligt elegiska riktning, för energi och slagfärdighet. Stundom har man hos honom anmärkt brist på lugn afrundning och naturlighet. I sina operor ansluter B. sig till den recitativisk-deklamatoriska behandlingen samt utvecklar stor scenkännedom. A. L.