Bülau, Friedrich, tysk statsvetenskaplig skriftställare, f. 1805, blef 1833 professor i Leipzig och förestod 1837--44 censuren för den periodiska pressen i Sachsen. 1838--49 redigerade han "Neue jahrbücher für geschichte und politik", 1843--48 "Deutsche allgemeine zeitung" och 1851--54 "Leipziger zeitung". Död 1859. Bland hans större arbeten må nämnas: Encyklopädie der staatswissenschaften (1832; ny uppl. 1S56, "Statsvetenskapens encyklopedi", 1843), Handbuch der staatswissenschaften (1835), Geschichte des europäischen staatensystems (1837--39), Geschichte Deutschlands von 1806--1830 (1842; intagen i Heeren-Ukerts "Geschichtswerk") och Geheime geschichten und räthselhafte menschen (1850--60; "Hemliga historier och hemlighetsfulla menniskor", 1864--65).
1. Bülow, Friedrich Wilhelm, friherre von B., grefve af Dennewitz, preussisk general, föddes d. 16 Febr. 1755 och inträdde vid unga år i hären. 1793 utmärkte han sig såsom stabskapten vid belägringen af Mainz och blef derefter guvernör för prins Ludvig Ferdinand. 1808 blef han generalmajor och deltog derefter -- synnerligen efter 1812, då han blef generalguvernör i Öst- och Vest-Preussen -- lifligt i den preussiska härens omorganisation. 1813 ställdes han under Yorks befäl, deltog i striden vid Möckern d. 5 April och stormade Halle d. 2 Maj. Derefter anförtroddes honom Berlins skyddande, hvarför han tog en befäst ställning s. v. om denne stad. Då Napoleon emellertid riktade sina stridskrafter mot Bautzen, drog äfven B. sig ditåt och påträffade snart kåren Oudinot, som var sänd för att uppehålla honom, slog denna vid Hoyerswerda d. 27 Maj och vid Luckau d. 4 Juni samt hotade fransmännens förbindelser. När, efter stilleståndet, kriget åter utbröt, var B. chef för 3:dje preussiska armékåren, som tillhörde norra tyska hären under kronprinsen Karl Johan af Sverige. I spetsen för denna kår gick han segrande ur slaget vid Gross-Beeren (d. 23 Aug.), hvarigenom Berlin räddades från ett anfall af fransmännen. Ett sådant gjordes dock snart åter under Neys ledning, men strandade hufvudsakligen på preussarnas (Bülows och Tauenziens kårers) tapperhet i slaget vid Dennewitz (d. 6 Sept.). B. och hans kår deltogo sedan i rörelsen mot Leipzig, i slaget d. 18 Nov. och i stormningen af sistnämnde stad d. 19 s. m. Under hela detta fälttåg hade kronprinsen ständigt obehag af B:s egensinne, missnöje och olydnad. Efter fransmännens nederlag besatte B. Westfalen. Derifrån drog han sig till Holland och inföll slutligen i Belgien. Han tog sedermera del i slaget vid Laon (d. 9 och 10 Mars 1814), inneslöt Soissons och besatte Montmartre d. 31 Mars, då de förbundne tågade in i Paris. Under fälttåget 1815 förde han 4:de preussiska armékåren och föll med denna fienden i ryggen under slaget vid Waterloo samt bidrog väsentligt till de förbundnes seger. B. dog i Königsberg d. 25 Febr. 1816 såsom guvernör i Öst- och Vest-Preussen. C. O. N.
2. Bülow, Adam Heinrich Dietrich, friherre von B., den förres broder, tysk militärskriftställare, f. 1757, inträdde i preussiska hären, men tog snart afsked och förde sedan ett äfventyrligt lif, hvarunder han två gånger besökte Amerika (1791 och 1795). Genom en 1806 utgifven skoningslös granskning af fälttåget i Tyskland 1805 (Der feidzug von 1805, militärisch und politisch beleuchtet) ådrog han sig förföljelse och blef häktad. Han rymde, men blef gripen och insatt i fängelse i Riga, der han dog 1807. B. hade en synnerligen orolig själ och ett öfversvallande förråd af idéer, hvarom såväl hans många militära arbeten som hans sista verk, Coup d'oeil sur le svedenborgianisme, tillräckligt vittna. Hänsynslöst blottade han det beståendes brister, och för deras afhjelpande föreslog han medel, som på senare tider i flere hänseenden kommit till heders. Genom sin Geist des neueren kriegssystems (1799) blef han en af militärliteraturens klassiske författare. I detta arbete behandlar han krigskonsten såsom en rent matematisk vetenskap, uppställer för henne figurer, i hvilka vinklarna icke få understiga vissa minima, grundar hela krigföringen på förplägning ur magasin och lemnar helt och hållet å sido inflytandet af truppernas andliga stämning. Dessutom föreskref ver han kringgående rörelser, företag mot fiendens förbindelselinier och excentriska återtåg. En annan betydande skrift af B. är Lehrsätze des neueren krieges (1805). C. O. N.
1. Bülow, Karl Eduard von, tysk skriftställare, f. 1803 i Sachsen, företog långvariga resor och bodde från 1849 på ett af honom inköpt slott i Schweiz, der han dog 1853. Hans förnämsta arbeten äro Novellen (1844--48) och Heinrich von Kleists leben und briefe (1848). Han utgaf äfven flere äldre författares arbeten (bl. a. en bearbetning af "Simplicissimus", 1836) samt "Novellenbuch" (1834--36) och "Neues novellenbuch" (1841), som innehålla samlingar af noveller från främmande språk.
2. Bülow, Hans Guido von, den förres son, tysk pianist, dirigent och skriftställare, föddes 1830 i Dresden och hade till lärare Wieck och Liszt i pianospel, Eberwein och Hauptmann i musikteori samt Wagner i orkesterledning. Efter flere konstresor stannade han i Berlin, der han 1855 blef pianolärare i Sterns konservatorium och 1858 k. hofpianist. 1864 kallades han af Ludvig II till München, der han efter hvartannat blef hofpianist, hofkapellmästare och föreståndare för en musikskola. 1869 flyttade han till Florens. -- B. hör till samtidens mest fulländade pianister och torde f. n. bland Liszts efterföljare knappt ega mer än en enda medtäflare, nämligen Rubinstein. Denne har sin styrka i det eldiga föredraget; B:s spel deremot karakteriseras af ett klart förstånd, och han åstadkommer en i detalj trogen analys af de verk han återgifver. Derjämte eger han ett otroligt minne, och för hans tämligen små händer existera inga svårigheter. Ej mindre utmärkt är han såsom dirigent. I sin högst anmärkningsvärda skriftställareverksamhet för olika tidskrifter äfvensom i sina kompositioner (pianosaker, sånger, symfoniska dikter) hyllar han den nyromantiska riktningen; jämte Liszt är han den, som ifrigast verkat för Wagncrs erkännande. Vigtigare än hans egna tonsättningar äro hans kritiska bearbetningar och instruktiva upplagor af äldre mästare (Scarlatti, S. Bach, E. Bach, Händel, Gluck, Beethoven och Weber). A. L.