Burke [börk], Edmund, engelsk skriftställare, talare och statsman, föddes d. 1 Jan. 1730 i Dublin. 1753 begaf han sig till London för att studera rättsvetenskap och blef sedan advokat, men egnade större delen af sin tid åt literära arbeten och öfvergaf inom kort sakförareyrket helt och hållet. Hans första mera betydande arbete var Vindication of natural sotiety (1756), i hvilket han förlöjligade Bolingbrokes angrepp på religionen. Derefter utkom Philosophical inquiry into the origin of our ideas of the sublime and beautiful (1757), i hvilket han utvecklade den åsigten, att icke disproportion, utan fulhet är det skönas rätta motsats samt att icke storhet och dess förhållande, utan beskaffenhet (qvalitet) är den verkande orsaken till skönhet. Vid den närmare bestämningen af det sköna visar sig emellertid B. vara sträng sensualist. 1765 invaldes han i parlamentet och gjorde sig snart bemärkt genom sin glänsande vältalighet och sina frisinnade åsigter. Såsom en afgjord motståndare till Pitts ministèr utgaf han Short account of a late short administration (1766), och i broschyren Thoughts on the cause of the present discontents (1773) förordade han whigpartiets politik. När frågan om de amerikanska koloniernas beskattning 1771 förekom till behandling, häfdade B. vältaligt deras rättigheter och yttrade sig för en fredlig lösning af
tvistefrågan. Fastän detta uppträdande ådrog honom allmän ovilja, tvekade han dock ej att 1775 framlägga åtskilliga förslag till biläggande af striden med kolonierna i Amerika. Hans 1780 framställda motion om en ekonomisk reform i England gjorde honom hatad af den dåv. administrationens många sinekur-innehafvare, liksom han, genom sina förslag till en mildare lagstiftning rörande katolikerna, väckte starkt misstroende hos de protestantiske ifrarna. 1782 inträdde han i Rockingliams ministèr som "paymaster of the forccs" (generalintendent vid armén), men afgick vid premierministerns kort derefter inträffade död. 1783--84 innehade han åter nämnda ämbete i den af hertigen af Portland bildade koalitionsministèren. B:s liberala sympatier, som 1785 förmådde honom att anklaga generalguvernören öfver Ostindien, Warren Hastings, för utpressningar och förtryck, förändrades alldeles vid franska revolutionens utbrott. När Fox vågade försvara den stora rörelsen, uppsade B. sin vänskap med honom, och sedan angrep han i tal och skrift -- bl. a. genom Reflections on the revolution in France (1790; ny uppl. 1871) -- allt, som härrörde från det republikanska Frankrike. Samtidigt öfvergick han till regeringspartiet och mottog en pension af Georg III. 1794 drog han sig tillbaka till det enskilda lifvet. En af hans sista skrifter var Thoughts on a regicide peace (1796), hvari han yrkade på fortsättning af kriget med Frankrike. B. dog d. 8 Juli 1797. Hans samlade skrifter utkommo 1826--44.