Byron [bä'jrön l. bä'jörn], George Noel Gordon, lord, engelsk skald, f. i London d. 22 Jan. 1788, härstammade från en högättad, men för excentriska vanor känd familj. Fadern, kapten Jack Byron, dog 1791 i Frankrike, sedan han förslösat sin hustrus betydliga förmögenhet. Modern, Catherine Gordon of Gight, flyttade 1790 till Aberdeen, i hopp att der kunna slå sig fram på en ringa lifränta. Hennes häftiga och nyckfulla lynne utöfvade ett skadligt inflytande på den rikt begåfvade, men egensinnige sonen. Än öfverhopade hon honom med lidelsefulla smekningar, än öfverföll hon honom med oqvädinsord och handgripligheter. I det ena ögonblicket utgöt hon sig i beundran öfver hans fagra utseende, i det andra hånade hon honom för hans lytta fot. Så grundlades redan i barnaåren hos honom den skepticism och det menniskoförakt, som känneteckna hans förnämsta skaldestycken; så kom hans kroppslyte att kasta en djup slagskugga öfver hela hans lif. Efter en afliden frände blef han 1798 peer af England och egare af godset Newstead Abbey -- en vändning i hans öde, som gaf ny näring åt hans tidigt utvecklade bördsstolthet. 1801 blef han inskrifven i Harrows skola, der han, fastän icke synnerligen flitig, tillegnade sig rätt goda kunskaper i åtskilliga ämnen. Vid femton års ålder förälskade han sig i en ung flicka, Mary Ann Chaworth, som dock ej besvarade hans kärlek. Uppfylld af sorg öfver detta missöde, kom han 1805 till högskolan i Cambridge, der han i kroppsöfningar (i hvilka han egde mycken färdighet) och vilda nöjen sökte bot för sin smärta. Under studenttiden, som varade till 1808, utgaf han diktsamlingen Hours of idleness (1807), hvars innehåll, i det hela taget, icke jäfvar attributet "omyndig", som han på titelbladet fogade till sitt namn. Samlingen gjordes af "Edinburgh review" till föremål för en hånande granskning, som B. 1809 besvarade med satiren English bards and scotch reviewers, i hvilken han med kraft, om också ej med qvickhet och smak, anföll Englands förnämste skriftställare och deras verk. Trött vid det utsväfvande lif han fört under utarbetandet af nämnda dikt, anträdde han 1809 -- sedan han s. å. tagit sitt inträde i öfverhuset -- en utländsk resa. Öfver Portugal och Spanien ställdes färden till Albanien, der han rönte ett gästvänligt mottagande af Ali pascha i Janina, hvilken sedermera tjenade som modell för flere figurer i hans dikter (t. ex. Lambro i "Don Juan"). Efter någon tids vistelse i Athen, der han skref dikten The maid of Athens, reste han till Konstantinopel, hvarifrån han dock snart återvände till den grekiske hufvudstaden. Från denna tid härrörde hans kärlek till grekiskt folklynne och grekisk natur, med oöfverträffadt mästerskap skildrade i hans dikter. 1811 återvände han till England, föregången af ryktet om den märkvärdiga simtur
han under sin färd till Konstantinopel gjort öfver Hellesponten. 1812 höll han sitt parlamentariska "maiden speech" (om arbetare-oroligheterna i Nottingham), hvars demokratiska hållning och retoriska ståt gjorde stor lycka och bidrog att öka intresset för de båda första sångerna af Childe Harold, hvilka utkommo vid denna tid. Denna dikt, ett slags poetisk dagbok, uttalar i lågande ord skaldens smärta öfver det skönas undergång och folkens lidanden. "Der framträder för första gången det stora "ego" (jaget) i 19:de århundradets poesi." Verkets enhet finnes nämligen icke hos hjelten, utan hos skalden, som öfver allt hvad han ser sprider sitt snilles mörka eller skimrande färgtoner. Det spleenfulla, svårmodiga, affekteradt tragiska hos dikten tjusade det engelska "high life", hvars förklarade gunstling B. med ens blef. Hans anseende befästes och ökades genom dikterna The giaour (1813), The bride of Abydos (s. å.), The corsair (1814, af hvilken på en dag såldes 13,000 exemplar), Lara (s. å.), The siege of Corinth (1816) och Parisina (s. å.), i hvilka B. bragte den "poetiska berättelsen" -- älskad i England allt sedan Chaucers dagar -- till den högsta fulländning. Från denna tid härröra äfven Ode to Napoleon Buonaparte samt Hebrew melodies, elegiska dikter, lämpade till urgamla hebreiska tonsättningar. Stående på höjden af popularitet, gifte B. sig 1815 med Anna Isabella Milbanks, en rik arftagerska. Oförenlighet i lynnen och åsigter (kort efter bröllopet lär hon t. ex. hafva frågat honom när han skulle lägga bort sin fula vana att skrifva vers) bildade snart emellan dem ett svalg, som vidgades genom hans förstörda ekonomi och hennes svartsjuka. Kort efter en dotters födelse (1816) öfvergaf hon sin man, och några månader derefter egde formlig skilsmässa rum. Snart spred sig det ryktet att ett onaturligt förhållande mellan B. och hans halfsyster, mrs Aurora Leigh, varit vållande till den äktenskapliga brytningen. (I en senare tid har den amerikanska författarinnan Harriet Beecher-Stowe offentligen utslungat samma beskyllning mot B., hvars minne dock blifvit fullkomligt rentvaget från denna fläck.) Med ens blef han ett föremål för allmän afsky. Den engelska ortodoxiens väktare, med skalden Southey i spetsen, förkättrade honom som hufvudman för en "satanisk skola"; de aristokratiska kretsarna, fastän allt annat än ojäfviga domare i sedlighetsmål, utstötte honom; tidningarna angrepo på det hätskaste hans enskilda lif; pöbeln förföljde honom med smädelser och skymford, när han visade sig offentligen. B. trotsade en tid stormen, men måste slutligen gifva vika för det britiska samhällets ostracism. Med ett rörande afskedsqväde till sin maka -- Fare thee well, and if for ever -- lemnade han d. 25 April 1816 Englands kust, som han aldrig mer skulle återse. Vid denna tid börjar hans verkliga storhet. "Det finnes ingen jämförelse mellan det han skref före och det han skref efter sin s. k. olycka."
Genom Belgien och längs Rhen begaf sig B. till Schweiz, der han vid Genèvesjöns stränder tillbragte sommaren 1816 i förtroligt umgänge med skalden Shelley och hans familj. Under denna tid skref han tredje sången af "Childe Harold" och den gripande poetiska berättelsen The prisoner of Chillon. Bern-alpernas ödslighet ingaf honom ämnet till den dramatiska dikten Manfred (fullbordad i Venezia 1817), hvars hjelte är en engelsk Faust, som väl mäktar trotsa de demoner han frammanar, men ej undertrycka verldsdissonansens genljud i sin själ. Efter att på hösten 1816 hafva ankommit till Venezia hängaf sig B., i denna halforientaliska stad, åt ett lif af utsväfningar, som likväl ej afbröto hans skaldeverksamhet. Till denna tid höra fjerde sången af "Childe Harold" (1817), hvilken dikt under sin fortsättning blef mer och mer tankerik, Beppo (s. å.), en munter bild af lifvet i Venezia, skrifven i ottave rime liksom "Don Juan", till hvilken den i afseende på såväl innehåll som form utgör ett slags förebild, Ode on Venice (1817), Mazeppa (1818), och de fyra första sångerna af Don Juan (1818--23). Detta moderna epos, denna politiska tendensdikt, som mottogs med afsky af det engelska pryderiet, utgör brännpunkten för B:s hela väsende med dess "verldsmärta" och lifslust, dess tvifvel och glödande hänförelse för sanningen, dess menniskoförakt och menniskokärlek. Med qvickhetens och satirens alla vapen angripas der lifvets högsta och bästa känslor: gudsfruktan, patriotism, mod, ära, kärlek; men samma vapen använder B. äfven till blodiga anfall mot skrymteriet och lögnen i politik, religion och poesi. Midt i sin nihilism uppträder han som en entusiastisk apostel för "frihet, jämlikhet och broderskap"; trots sin öfvermättnad häfdar han med hänförelse naturens rätt mot en stel, själsdödande konventionalism. Äfven i hans bittraste anfall ligger något känsligt och rörande, som bevisar hans sympati för den mensklighet han tror sig förakta. Det hela bildar med sina många komiska intermezzon, sin rika humor, sin yppiga färgprakt, sina härliga skildringar, sin lätta, lekande form (han kallade sig sjelf "rimmens Napoleon") ett af vårt århundrades allra förnämsta skaldeverk. 1819 gjorde B. i Venezia bekantskap med den sköna grefvinnan Teresa Guiccioli, och mellan dem uppstod en kärlek, som 1820 förmådde honom att slå sig ned i Ravenna, der grefvinnan var bosatt. Under hennes inflytande stegrades hans poetiska alstringskraft till en otrolig höjd: på mindre än två år skref han The prophecy of Dante (1820), en storartad dikt, i hvilken han gaf uttryck åt sin sympati för Italien, dramerna Marino Falieri (s. å.), The two Foscari (1821), Sardanapalus (s. å.) och Cain (s. å.), hvilken innehåller episoder, som höra till de djerfvaste diktkonsten frambragt, och i England mottogs med högkyrkliga anatemer, The vision of judgment (s. å.), det nittonde århundradets kraftigaste satir, flere sånger af "Don Juan" m. m. För sin delaktighet i carbonaris sträfvanden trakasserad af de österrikiska myndigheterna i Ravenna, begaf sig B. s. å. till Pisa, der grefvinnan Guiccioli, som nu blifvit skild från sin man, hade bosatt sig. Tillsammans med journalisten Leigh Hunt uppsatte han (1822) i nämnda
stad tidskriften "The liberal", af hvilken dock endast fyra nummer utkommo. Under sin vistelse der författade han äfven dramerna Werner (1821--22), The deformed transformed (s. å.) och några sånger af "Don Juan". B:s sista uppehållsort i Italien var Genua, der han skref The age of bronze (1823) samt The island (s. å.), hvilken afspeglar en mildare stämning än någon af hans öfriga dikter -- tydligen ett inflytande af grefvinnan Guiccioli, hvars bild han återgifvit som Myrrha i "Sardanapalus".
B., som alltid hyst ett varmt intresse för undertryckta folk, beslöt i början af 1823 att aktivt deltaga i grekernas frihetskrig. Efter att hafva försett sig med ett ansenligt belopp i kontanter och vexlar (han hade blifvit rik genom att 1817 försälja sitt gods Newstead abbey) seglade han i slutet af Juni s. å. från Livorno, med Grekland till bestämmelseort. Sedan han under några månaders vistelse på Kefalonia sökt göra sig underrättad om den förvirrade ställningen i landet, begaf han sig i början af 1824 till det hårdt ansatta Missolonghi, der han mottogs som Greklands räddare. Omedelbart efter sin ankomst lät han värfva sig en lifvakt af 500 sulioter och erbjöd sig att leda den tillämnade belägringen af Lepanto, hvilken fästning ännu innehades af turkarna. I afvaktan på detta företag sysselsatte han sig ifrigt med politiska angelägenheter och utvecklade dervid ett icke obetydligt praktiskt förstånd. Framför allt spelade han med framgång rolen af med lare mellan de oenige grekiske höfdirigarna, liksom han ifrigt verkade för en menskligare behandling af krigsfångarna. Den grekiska regeringen erkände hans förtjenster genom att erbjuda honom att blifva generalståthållare öfver hela det befriade Grekland, med undantag af Morea och öarna -- ett anbud, som han dock tills vidare afböjde. (Det påstås äfven, att flere grekiska höfdingar erbjudit honom konungakronan.) Emellertid skulle B. icke komma att draga svärdet för den grekiska frihetssaken. Den 19 April 1824 gjorde en hjernfeber slut på hans lif. Hans död uppfattades som en nationalolycka i hela Grekland, hvars regering påbjöd allmän landssorg under tjugoen dagar. B:s stoft fördes till England. Vederbörande kyrkliga myndigheter vägrade det en plats i Westminster abbey, Englands panteon; det nedsattes derför i den byronska familjegrafven i Huchnall Torkard, invid Newstead abbey.
Till sitt skaldegry var B. väsentligen lyriker, men han var en mästare äfven i den poetiska berättelsen, som medgifver ett starkt lyriskt drag och lemnar skaldens egendomlighet tillfälle att yttra sig. Mindre framstående är han som dramatiker. Hans sorgespel glänsa visserligen af poetisk fägring, men äro allt för rikt utsmyckade med beskrifningar, deklamationer och betraktelser, hvarjämte de lida af enformighet i fråga om karaktererna. Hans stil är praktfull och bländande; i beskrifningen intager han ett af de främsta rummen inom den europeiska diktningen. -- Den opposition, som efter franska revolutionens undertryckande uppstod hos de europeiska folken, fick sitt mäktigaste uttryck hos B., som kan kallas den politiska poesiens banérförare. Han medverkade i betydande mån till att utbilda och stärka den offentliga meningen. På de revolutionära rörelserna i Spanien och Italien under första hälften af 19:de årh. utöfvade han ett stort inflytande. Den franska romantikens hufvudmän och ännu mer "das junge Deutschland", med Heine i spetsen, rönte bestämmande intryck af honom. Kraftigast gjorde sig dock "byronismen" gällande i den slaviska östern, hvars främste skald, Puschkin, med skäl blifvit kallad "den ryske Byron".
B:s Poetical works hafva utkommit i flere upplagor, bland hvilka särskildt förtjenar nämnas den af Thomas Moore 1832--33 utgifna. Hans verk äro öfverflyttade till de flesta europeiska språk. På svenska tolkade C. V. A. Strandberg på ett snillrikt sätt följande: "Mazeppa" (1853), "Belägringen af Korinth" (1854), "Fången på Chillon" (s. å.), "Parisina" (s. å.), "Beppo" (s. å.), "Giaurn" (1855), "Bruden från Abydos" (s. å.), "Ön" (1856), "Don Juan" (1857--65), "Corsaren" (1869) och "Lara" (s. å.). Bland öfriga svenska öfversättningar må nämnas "Manfred" (1826; af J. H. Thomander), "Childe Harold's pilgrimsfärd" (1832; af A. F. Skjöldebrand), "Hebreiska melodier" (1862; af Th. Lindh), "Sardanapalus" (1864, af N. Arfvidsson; uppförd s. å. på Kongl. teatern). I den rika literatur, som B:s lefnad och verksamhet framkallat, förtjena särskildt nämnas Th. Moores "Life, letters and journal of lord Byron", Lady Blessingtons "Conversations with lord Byron", grefvinnan Guicciolis "Lord Byron, jugé par les témoins de sa vie", Karl Elzes "Lord Byron" och G. Brandes, "Naturalismen i England. Byron og hans gruppe". B. F. O.