Cabanel

*Cabanel, Alexandre, afled 1889. Om hans verk må tilläggas följande. Såsom lärjunge af Picot följde han den klassiskt akademiska traditionen från Davids skola, dock med tillsats af det lif och den värme, som läraren förstått att inlägga i formen. Han visade detta först i en del religiösa bilder, en ämnessfer, som han dock aldrig helt lemnade. Dit höra hans första bemärkta taflor, Kristus i örtagården (1844), Kristus inför pretorn (1845), som medförde fria studier i Rom, der han vistades till 1850. Efter den tiden målade han inom samma ämneskrets Johannes döparen och Moses död. Kristen martyr och Den helige Ludvigs förhärligande (1855, i Luxembourg), Maria Magdalena och Johannes döparens första ekstas. Men vid sidan deraf började han äfven vända sig till moderna och romantiska ämnen, såsom Kapellmästarens enka (1859), Othello berättar om sina strider, Florentinsk poet (1861), en vacker existensbild från renaissancens dagar, Francesca da Rimini och Paolo Malatesta (1879), som dock blifvit något teatralisk i kompositionen. Näst dessa båda sferer af måleri märkas äfven hans dekorativa verk. Det första af dessa var ett offentligt uppdrag att i Hôtel de ville i Paris måla de tolf månaderna i medaljonger, hvilka han utförde tillsammans med Benouville (1854); vidare må nämnas hans dekorering af Hôtel Péreire i Paris, utförd i 18:de århundradets franska stil, Floras triumf, plafond i Louvre (1873), och Ludvig den helige, för Pantheon (1878). Den art af måleri, hvarmed C. tillvann sig publikens högsta bifall, var dock, såsom i den äldre artikeln angifves, framställningen af den nakna menniskokroppen, hälst den qvinliga, med den sinliga tillvarons hela värme och skönhet. Dit höra först Nymfen och faunen (1861), som ännu utmärker sig för frisk rörelse och en viss kraft i färgen, och derefter hans förnämsta verk i denna art, Venus' födelse, utställd 1863 jämte Baudrys behandling af samma ämne (bägge inköptes för det kejserliga huset), der gudinnan är rent menskligt fattad, med större vekhet och mattare färg, ungefär som en finare kurtisan. I Det förlorade paradiset (1867, beställd af konungen af Bajern, nu i Münchens Maximilianeum) är framställningen af det nakna ännu betänkligare. Till samma grupp höra Venus (1875) och Lucretia och Tarquinius (1877) m. fl. Af hans senaste verk må anföras Phèdre (1880), skänkt till Montpelliers museum med vilkor att icke få kopieras, samt Cleopatra (1887), bestämd för konstakademiens i Antwerpen museum. Det återstår att påminna om C. såsom porträttmålare, hvarvid, såsom det anmärkts, han lyckades bäst med bilder af damer. Endast några få hafva varit utställda med angifvet namn; de flesta hafva betecknat personerna endast med initialer. Ett enda mansporträtt må anföras, nämligen ett af kejsar Napoleon III, hvilket dock icke träffade karakteren så bra som H. Flandrins bild af 1863. C. var i alla händelser en både begåfvad och väl skolad konstnär, mästare i formen, som under en annan tid kunnat komma högre. Nu fastnade han i en halft frivol sinlighet, men vann dermed i hög grad samtidens tycke. C. R. N.