Calonius, Matthias, universitetslärare, lagtolkare och statsman, föddes d. 27 Dec. 1737 i Saarijärvi socken i Finland. 1757 blef han student i Åbo och 1763 amanuens vid det akademiska konsistoriet samt erhöll 1764 -- tvärt emot det akademiska bruket -- kanslerens tillåtelse att utan respondens försvara en afhandling, De nova facie orbis europaei, circa saeculum reformationis exorta. Sistnämnda år blef han docent i ekonomi, och 1768 antogs han till sekreterare hos "Riksens ständers till undersökning om kungsgårdarna och schäferierna i storfurstendömet Finland utsedde deputerade". 1769 förordnades han att bestrida adjunkturen i filosofiska fakulteten och den dermed förbundna universitetssekreterarebefattningen. 1778 intog C. professuren i juridik, hvilken han innehade i nära fyratio år, hvarunder han tre gånger förvaltade rektorsämbetet. 1793--1800 var han ledamot af Högsta domstolen i Stockholm och tjenstgjorde samtidigt äfven såsom medlem i den komité, hvilken hade att utarbeta en förordning om skogarna. Efter Finlands förening med Ryssland utnämndes C. (1809) till prokurator i regeringskonseljen för Finland, från hvilken syssla han erhöll afsked 1816. Han afled d. 13 Sept, 1817. Såsom rättslärd innehar C. ett af de allra främsta rummen i den svenska lagfarenhetens historia. Det egendomliga i hans akademiska bana gifver vid handen, att hans öfverlägsna förmåga framträdt särdeles tidigt och blifvit tillbörligen uppskattad. Redan hans förut nämnda arbete, af hvilket endast tre häften utkommo och som står i ringa samband med hans senare verksamhet, ådagalägger en mångsidig och grundlig beläsenhet på samma gång som en öfverlägsen förmåga att klart sammanfatta det väsentliga af det stora material han begagnade. Samma egenskaper återfinnas i hans senare vetenskapliga arbeten, hvilka alla äro af juridiskt innehåll och röra sig dels på rättshistoriens område: De prisco in patria servorum jure (1780), dels på straffrättens: De poena homicidii adtentati (1780), De delictis circa depositum (1783), De clelinquentium ad publicam ignominiam expositione (1788), dels på civilrättens: De pactis antinuptialibus (1781), De eo quod circa res inventas justum est (1784), De hypotheca (1786), dels slutligen inom processrätten: De praescriptione criminum (1785) och De eliciendo in foro criminali reorum confessione (1790). Samtliga dessa skrifter tillhöra den svensk-finska rättsliteraturens yppersta alster. En af dem, "De prisco in patria servorum jure", utgafs 1820 i Tyskland af Schildener. Jämte dessa mera vetenskapliga arbeten finnas af C:i hand några, mestadels af tillfälliga omständigheter föranledda, uppsatser på svenska, t. ex. Anvisning till de allmännaste grunder för krigslagarna (1798) samt Preskription för klander å jordafång (1804), hvaruti han uttalade en uppfattning, fullkomligt motsatt den, som kort derefter, genom 1805 års preskriptionsförordning, infördes i den svenska lagstiftningen. De flesta och de vigtigaste af dessa skrifter voro utgifna förrän C. blef ledamot af Högsta domstolen och sålunda sattes i tillfälle att praktiskt tillämpa den lagfarenhet, för hvilken han ensam varit en utmärkt målsman vid Åbo universitet. På sin nya plats ådagalade han en sant objektiv rättsåskådning, hvilken alltid utletade lagens verkliga mening, äfven när denna var stridande mot lagtolkarens egen uppfattning af det rätta. Lefvande under ett tidehvarf, då den svenska rättsvetenskapen egde ganska få mera framstående idkare och då en ytlig realistisk verldsåskådning i mycket undergräft aktningen såväl för lagfarenhetens idé som för sjelfva lagens auktoritet, utöfvade C., dels medelbart och dels omedelbart, ett i flere afseendcn helsosamt inflytande på den svenska lagstiftningen, hvarjämte han åt rättsstudierna i Sverige och Finland gaf en riktning, hvaraf spår ännu kunna skönjas.
Icke mindre betydelsefull, ehuru inskränkt inom en trängre ram, var C:i verksamhet såsom statsman. Genom kärlek och pligtkänsla förbunden med Sverige, såg C. med bekymmer och stark motvilja Finlands eröfring af ryssarna, och då nedläggandet af hans tredje rektorat inträffade under sommareno 1808 -- då större delen af Finland, bl. a. Åbo, var i fiendehand --, begagnade han sig af detta tillfälle för att i ett af patriotism glödande tal protestera mot eröfrarens fordran att erkännas såsom Finlands regent. När emellertid Finlands eröfring blifvit en "fait accompli" och ständerna svurit Alexander I såsom Finlands storfurste tro- och huldhet, mottog C. af den komité, som i sammanhang med landtdagen i Borgå nedsatts för att utarbeta ett förslag till organisation af en regeringskonselj (senat), uppdrag att derom afgifva
utlåtande. Inom mindre än tre veckor meddelade C. komitén ett, med den svenska riksrådsinstitutionen såsom förebild, utarbetadt förslag, hvilket, af ständerna i hufvudsak godkändt, af regeringen, sedan några mindre ändringar blifvit vidtagna, promulgerades såsom lag (d. 18 Aug. 1809). Af ständerna utsågs C. derefter enhälligt till ledamot i justitiedepartementet (motsvarande Högsta domstolen) och kallades sedan af Alexander till den måhända vigtigaste platsen inom den nya organisationen, i det han (d. 18 Aug. 1809) utnämndes till regeringskonseljens prokurator (justitiekansler). Äfven denna uppgift fullgjorde C. med sällspord kraft och samvetsgranhet. Hos en del af Finlands ämbetsmän uppenbarade sig efter skilsmässan från Sverige en benägenhet att till egen fördel begagna sig af de nya förhållandena. Denna benägenhet mötte hos C. det starkaste motstånd, och lika stränga som rättvisa voro de förebråelser han stundom riktade t. o. m. emot de högst ställde ämbetsmännen. Äfvenså tillbakavisade han hvarje försök till ingrepp i eller förändring af de i Finland bestående lagarna och samhällsinstitutionerna. Särskildt bekant i detta afseende är en skrifvelse till generalguvernören, med anledning af ett af det grekisk-ryska presterskapet gjordt försök till proselytmakeri i Finland. C:i ledande tanke var, att det svenska samhällsskicket, sådant det blifvit i Finland befäst genom fördraget på Borgå landtdag, borde för framtiden der oförkränkt bevaras. Dessa hans fosterländska sträfvanden framkallade efter hans död en nationalsubskription för uppresande af en minnesvård på hans graf å Nummis kyrkogård (invid Åbo). Till denna insamling bidrog kejsar Alexander I personligen med 2,000 rubel.
C:i latinska och svenska skrifter äfvensom ett stort antal (369) af hans yttranden i Högsta domstolen utgåfvos af A. I. Arvidsson 1829--36 under titeln Matthiae Calonii opera omnia (I--V). Ett supplementband, hufvudsakligen omfattande de vigtigaste af C:i skrifvelser såsom prokurator, utgafs 1870 i Helsingfors af Th. Sederholm. I universitetsbiblioteket i Helsingfors förvaras i manuskript en del af C:i föreläsningskurser, juridiska anteckningar m. m. R. C.