Camões [-ångis; tonen på o, som uttalas med, näsljud, åtföljdt af ett dunkelt i-ljud framför det hörbara s], Luiz de, Portugals förnämste skald, föddes sannolikt 1525 i Lissabon af adliga, men fattiga föräldrar. Efter slutade studier vid högskolan i Coimbra, der han började egna sig åt skaldekonsten, återvände han till Lissabon, hvarifrån han dock snart förvisades med anledning af de stridigheter, i hvilka en häftig kärlek till en af hofvets damer hade invecklat honom. En mängd tryckande omständigheter bestämde honom då att ingå i krigstjenst. I kriget mot Marocko tjenade han såsom frivillig på den portugisiska flottan och förlorade derunder vid Ceuta sitt högra öga. Då hvarken hans skaldegåfva eller hans krigiska bedrifter kunde förskaffa honom någon framgång i hans fädernesland, begaf han sig till Indien, men förföljdes äfven der af afundsmän och motgångar. Det oaktadt eldades hans aldrig slocknande fosterlandskänsla af de bragder, som hans landsmän der utfört, och dref honom, att författa Os Lusiados (Lusitanerna, d. v. s. Portugiserna), en hjeltedikt, som skulle göra honom odödlig. (Denna dikt räddade han, vid ett skeppsbrott på kusten af Kotsjin-Kina, genom att simma med endast den ena handen och hålla manuskriptet i den andra.) Falskeligen anklagad för underslef vid förvaltningen af den lilla syssla, som han en tid beklädde i Macao, blef C. slutligen kastad i fängelse och der qvarhållen för gäld, till dess några af hans vänner löste ut honom och skaffade honom tillfälle att efter sexton års vistelse i Indien återvända till Europa. Den hårdt pröfvade mannens alla förhoppningar hvilade då på den ofvan nämnda hjeltedikten, som han utgaf 1572 och tillegnade den unge konung Sebastian. Men den enda belöning han fick var en pension, så liten, att den ej ens kunde skänka honom ett tarfligt lifsuppehälle, och äfven denna lilla tillgång upphörde, när Sebastian stupat i slaget vid Alcazar (1578). Den arme skalden bragtes derigenom i en så ytterlig nöd, att en slaf, som han fört med sig från Indien, måste om aftnarna gå omkring och tiggia på Lissabons gator för att lifnära sin herre, hvilken om sider 1579 dog på ett hospital efter att redan hafva varit vittne till sitt fäderneslands börjande förfall. Sexton år efter hans död reste honom hans smickrade landsmän en präktig minnesvård. Det skaldestycke, på hvilket C:s verldsrykte grundar sig. är, såsom ofvan nämnts, "Os Lusiados", hvari han förhärligade sitt fosterlands stora minnen. Efter att hafva i strofer, glödande af fosterlandskärlek, tillegnat konung Sebastian sitt poem och sedan han beskrifvit de olympiske gudarnas rådplägning om lusitanernas upptäcktsfärder, införer skalden i första sången Vasco da Garna, med sin flotta seglande i sundet mellan Madagaskar och Etiopien, och lägger i de följande sångerna i hans mun en utförlig framställning af den portugisiska historien och alla de stordåd, som portugiserna, enligt såväl sagan som historien, utförde ända till Gamas tid, och låter slutligen, i den tionde och sista, en sirén förkunna Portugals kommande öden, allt ifrån Gamas tid intill hans egen, hvarefter dikten afslutas med en berättelse om Gamas återkomst till fäderneslandet samt med en glödande allokution till konung Sebastian.
Trots all den fosterländska hänförelse, hvaraf detta epos alltigenom glöder och som gjort det till portugisernas nationaldikt, kan läsaren dock ej undgå att känna sitt intresse mattas af den långtrådiga historiska framställningen och sina känslor kylas af den kalla virgilianska form, hvari skalden, enligt sitt tidehvarfs åsigter, ansåg nödigt att stöpa sin hjeltedikt. Liksom hos Virgilius hjelten gynnas af en gudamakt, men motarbetas af en annan, så gynnas äfven Vasco da Gama af Venus, men motarbetas af Bacchus, som fruktar, att hans anseende i Indien skall lida intrång genom portugisernas eröfringar derstädes. Detta oaktadt framstår C. såsom en verklig skald för alla tider, i de yppiga, ofta starkt sinliga episoder, af hvilka diktens mytologiska maskineri är genomflätadt och bland hvilka de förnämsta äro episoden om Inez de Castro (i den tredje sången), om jättesynen vid Godahopps-udden (i den femte) samt om den af Venus framtrollade kärleksön (i den nionde).
Utom Lusiaderna författade C. åtskilliga mindre skaldestycken, såväl lyriska som epigramatiska och satiriska, samt tvänne lustspel. "Os Lusiados" hafva flere gånger blifvit utgifna: första upplagan utkom i Lissabon 1572 (hos Antonio Gonçaluez) och den senaste (utgifven af C. v. Reinhardstoettner) i Strassburg 1874. En svensk öfversättning, "Lusiaderna", af Nils Lovén, utkom 1852. T. H.