Caprivi, Georg Leo de Caprara de Montecuccoli von, grefve, tysk general och rikskansler, f. i Berlin d. 24 Febr. 1831, blef 1849 volontär vid ett preussiskt infanteriregemente, genomgick allmänna krigsskolan, avancerade 1859 till premierlöjtnant och utnämndes 1861 till kapten vid generalstaben. Han vann snart Moltkes förtroende och protektion, utnämndes 1866 till major vid stora generalstaben och deltog såsom sådan i fälttåget i Böhmen s. å. Vid utbrottet af fransk-tyska kriget utnämndes C. till öfverstelöjtnant och chef för 10:de armékårens generalstab. Såsom sådan ledde han med stor utmärkelse denna armékårs operationer under striderna i Lothringen och belägringen af Metz och under Loire-fälttåget. Efter fredsslutet blef C. 1872 öfverste och divisionschef i krigsministeriet i Berlin, 1877 generalmajor, 1878 brigadbefälhafvare i Stettin, 1881 befälhafvare öfver en gardesbrigad i Berlin och i Dec. 1882 generallöjtnant och befälhafvare öfver 30:de infanteridivisionen (Metz). Redan några månader derefter, i Mars 1883, utnämndes C. till Chef der Admiralität och viceamiral. Under de fem år han stod i spetsen för sjöförsvarsdepartementet gjorde den tyska krigsflottan stora framsteg, kustförsvaret stärktes och ett betydligt antal torpedobåtar anskaffades. Under dessa år fick C. tillfälle att visa, att han var icke blott en skicklig administratör, utan också en framstående parlamentarisk talare. I Juli 1888 utnämndes C. till öfverbefälhafvare öfver 10:de armékåren (Hannover).
Huru fördelaktigt än C. gjort sig känd både såsom politiker och militär, väckte det likväl allmän öfverraskning, då han, efter furst Bismarcks plötsliga fall, af kejsar Vilhelm II under de mest brydsamma förhållanden d. 20 Mars 1890 sattes i spetsen för Tysklands och Preussens styrelse såsom tysk rikskansler samt preussisk utrikesminister och ministerpresident. Han visade sig det svåra uppdraget fullt vuxen. Inom utrikespolitiken gjorde han till sin förnämsta uppgift att bibehålla och stärka vänskapsbanden med Österrike-Ungern och Italien. Han lyckades också i dessa sträfvanden, som hade till resultat, att trippelalliansen i Juni 1891 förnyades för en tid af sex år. I afseende på kolonialpolitiken iakttog C. en mer reserverad hållning än Bismarck. Han afslöt (d. 1 Juli 1890) en traktat med England, hvarigenom Tyskland afstod Witulandet och protektoratet öfver Sansibar till England, men i stället erhöll ön Helgoland, som beherskar inloppet till Elbe. I afseende på inrikespolitiken hyllade C. strängt konservativa grundsatser, men visade sig försonligare, hofsammare och rättvisare än Bismarck. Det af Bismarck proklamerade belägringstillståndet i i Berlin och andra stora städer upphäfdes. Undantagslagarna mot socialdemokratien, som utlöpte d. 30 Sept. 1890, förnyades icke. Den polsktalande befolkningen i Posen och Vestpreussea behandlades med större mildhet än förut, och förbuden mot användande af polska språket vid folkundervisningen upphäfdes. Det af Bismarck införda passtvånget i Elsass-Lothringen afskaffades. Ultraprotektionisterna och agrarerna funno i C. en beslutsam och energisk motståndare. Efter långvariga underhandlingar lyckades han afsluta handelstraktater med Österrike-Ungern, Italien, Belgien och Schweiz. Det utmärkta sätt, hvarpå han i tyska riksdagen försvarade dessa traktater och trots agrarernas och de konservatives häftiga motstånd genomdref deras antagande, ökade i hög grad C:s politiska prestige. Till belöning erhöll han d. 18 Dec. 1891 greflig värdighet. Ännu vida besvärligare och långvarigare voro underhandlingarna med Ryssland, som flere gånger afbrötos och först i början af 1894 ledde till afslutande af en för den tyska industrien mycket fördelaktig rysk-tysk handelstraktat på tio år, hvarigenom tills vidare en gräns sattes för alla agrarernas försök att höja tullarna å spanmål. Knappt mindre stora svårigheter hade C. att bekämpa för att genomdrifva sitt stora militärlagförslag, hvarigenom den militära tjenstetiden nedsattes till två år, men arméns fredsstyrka ökades med omkr. 80,000 man. Då tyska riksdagen d. 6 Maj 1893 förkastade detta förslag, upplöstes den och nya val utskrefvos. Dessa val gåfvo C. majoritet (ehuru en svag sådan), och till följd deraf blef hans militärlag efter många strider i Juli 1893 antagen af riksdagen.
Redan d. 24 Mars 1892 hade C. afgått från sin plats såsom preussisk ministerpresident. Han qvarstod visserligen såsom tysk rikskansler och preussisk utrikesminister, men den nye preussiske ministerpresidenten grefve Botho zu Eulenburg uppträdde snart som hans motståndare. Rivaliteten mellan de båda statsmännen ledde slutligen efter åtskilliga intriger derhän, att de bägge samtidigt, d. 26 Okt. 1894, sågo sig föranlåtna att taga afsked. I deras ställe utnämndes furst Chlodvig von Hohenlohe till tysk rikskansler och preussisk ministerpresident. C. har sedan dess lefvat fullständigt fjärran från allt deltagande i det politiska lifvet. E. W.