Cassius

Cassius, namn på en fornromersk patricisk ätt. Bland dess medlemmar må följande nämnas. 1) Spurius C. Viscellinus, slöt 493 f. Kr. förbund emellan romarna och latinerna samt framkom 486 med det första jordutdelningsförslaget (åkerlagen), hvarför han sedan af patricierna blef lagförd och aflifvad. -- 2) Cajus C. Longinus deltog i Crassi fälttåg mot parterna 53--52 f. Kr., räddade derifrån lemningarna af den slagna hären och drog sig tillbaka till Syrien, hvilket han sedan med framgång försvarade mot parternas anfall. År 49 slöt han sig till Pompejus samt kämpade vid Pharsalos under dennes fanor, men sökte och vann kort derpå försoning med Caesar, hvilken behandlade honom väl, ehuru han icke hyste fullt förtroende till honom. C. uppehöll sig derefter mest i Italien och underhöll en liflig förbindelse med Cicero. Den ärelystne mannen var uppfylld af grämelse öfver sitt partis nederlag och sina svikna förhoppningar om makt samt närde ett personligt hat mot Caesar, hvilket stegrades till sin höjd, när denne, vid utnämningen till praeturen gaf honom en mindre betydande plats än M. Brutus, som blef stadspraetor. Så mognade småningom hos den lidelsefulle och hämdgirige C. tanken att rödja Caesar ur vägen. Han vann på sin sida flere inflytelserika män, som hoppades kunna genom Caesars undanrödjande rädda det republikanska statsskicket. Främst bland dessa män var Brutus. Efter mordet på Caesar förstod dock Antonius rycka till sig makten, hvarför C. och Brutus sågo sig föranlåtna att lemna Rom. De hade af senaten fått Syrien och Macedonien sig anvisade såsom provinser, och fastän nämnda områden på Antonii föranstaltande fråntogos dem, begåfvo de sig likväl dit, togo provinserna i besittning och samlade trupper. C. kufvade Rhodos och indref skatter i Mindre Asien. I Sardes förenade han sig med Brutus, hvarefter båda i spetsen för omkr. 100,000 man gingo öfver till Macedonien. Med triumvirerna sammandrabbade de 42 f. Kr. vid Philippi, der Cassius, hvars flygel blef slagen, lät gifva sig döden, (Jfr Brutus). R. Tdh.