Cavour, Camillo Benso di, grefve, italiensk statsman, föddes d. 10 Aug. 1810 i Turin samt tillhörde en rik och högättad familj. Redan 1820 inskrefs han i militärakademien i nämnda stad. 1826 tog han officers-examen med vackra betyg, synnerligast i de matematiska ämnena, och utnämndes s. å. till fortifikationslöjtnant. Emellertid fann han snart, att de liberala åsigter han omfattade voro oförenliga med hans militära ställning, hvarför han 1831 tog afsked ur krigstjensten. Redan nu beslöt han att göra Italiens befrielse till sin lefnadsuppgift. I afvaktan på rätta tidpunkten för det stora verket egnade han sig med ifver åt skötseln af sin familjs stora egendomar, utbildade sig snart till en utmärkt landtbrukare och satte sig jämväl i spetsen för åtskilliga allmännyttiga företag. Så anordnade han ångbåtslinier på Lago Maggiore, byggde ångqvarnar, uppförde kemiska fabriker, understödde jernvägsanläggningar samt deltog i grundläggandet af Turins bank och landthushållningssällskapet i samma stad. För att öka sin ekonomiska och politiska erfarenhet företog han på 1830- och 40-talen flere utländska resor (i Schweiz, Frankrike och England). Till följd af reformrörelsen i Kyrkostaten och Toscana 1846 -- en rörelse, som bådade en ny tid för Italien -- uppsatte C. 1847 tillsammans med några vänner tidningen "Risorgimento", som verkade för det moderat liberala partiets åsigter och i hvilken han skref uppsatser rörande ekonomi och den yttre politiken.
Med 1848 års revolutionsstormar började C:s egentliga politiska bana. I spetsen för en delegation af Turin-pressen anhöll han s. å. hos konung Karl Albert om en konstitutionel författning, hvilken konungen, ansatt äfven från andra håll, slutligen beviljade. Invald i det nya parlamentet s. å., bekämpade C. den revolutionära hetsigheten och uppträdde beslutsamt mot krigspartiet. Men då Milano och Venezia reste sig, lät han sin tvekan fara och yrkade, att Sardinien skulle sätta sig i spetsen for den nationella oafhängighetsstriden. Nederlagen vid Custozza (1848) och Novara (1849) öfvertygade honom emellertid om omöjligheten att fortsätta kampen, hvarför han energiskt yrkade på fred. Efter krigets slut understödde han det moderat liberala kabinettet Azeglio, i hvilket han 1850 ingick som handels- och åkerbruksminister. Sedan han kort derefter äfven öfvertagit såväl marin- som finansportföljerna, var han i sjelfva verket den ledande viljan i kabinettet. Under det han genomdref åtskilliga vigtiga lagar, genom hvilka arbetet och egendomen befriades från oskäliga bördor, afslöt han med flere utländska makter handels- och sjöfartsfördrag, som afsågo på en gång att upphäfva Sardiniens politiska isolering, att gifva ny spänstighet åt landets handel och industri samt att tillämpa handelsfrihetens grundsatser. För att stärka regeringen mot den reaktion, som efter statskuppen i Frankrike 1851 gjorde sig gällande i sardinska parlamentet, åvägabragte C. en sammanslutning mellan venstra och högra centern. Men som denna åtgärd vållade tvedrägt inom ministèren, tog han afsked, 1852. Dock trädde han redan samma år i spetsen för ett nytt kabinett, i hvilket han jämte presidentskapet öfvertog finanssamt handels- och åkerbruks-portföljerna. Från denna tid till 1855 egnade han sin verksamhet hufvudsakligen
åt striderna med påfvemakten. Han insåg, att den romerska kurians anspråk voro alldeles oförenliga med det moderna samhällets rättigheter och att den enda riktiga lösningen af tvistefrågan var, att staten skulle medgifva kyrkan fullkomlig frihet på det andliga området, under det den förbehöll sig sjelf samma frihet på det verldsliga. I enlighet med denna politik, som han uttryckte i orden "fri kyrka i fri stat", genomdref han försäljningen af kyrkogodsen, fråntog de religiösa korporationerna deras monopol på undervisningen och upphäfde en mängd kloster.
Under det C. genomförde dessa reformer, verkade han kanske ifrigare än någonsin för Italiens enhet och oafhängighet. Af politiska skäl förmådde han 1854 konungen och parlamentet att sluta sig till vestmakternas förbund och deltaga i Krim-kriget. På fredskongressen i Paris 1856 representerade han sitt fädernesland och utvecklade dervid en politisk takt och skicklighet, som förskaffade honom anseende såsom en af Europas kunnigaste och mest förfarne statsmän. Trots det österrikiska ombudets protester genomdref han, att "den italienska frågan" gjordes till föremål för kongressens öfverläggningar. Sedan han inför den nämnda församlingen gifvit en gripande skildring af missförhållandena i Italien och visat behofvet af en grundlig reform, betonade han i en energisk adress till kabinetten i London och Paris s. å. nödvändigheten af Italiens omdaning. Nu först visade sig klart och tydligt hvilken djupt betydelsefull och fint beräknad politik C. följde, när han under Krim-kriget lät sitt fädernesland göra gemensam sak med vestmakterna. Den sardinska hären hade fått tillfälle att ådagalägga sin krigsduglighet. Italien hade af "det samlade Europa" blifvit omordadt, icke som ett geografiskt begrepp, utan som en nationalitet, och alla upplysta italienare insågo nu, att en verklig statsman -- icke en känslofull svärmare eller en ursinnig fanatiker -- hade landets öde i sina händer. Under det vestmakterna i Rom och Neapel gjorde föreställningar mot det dittills rådande systemet, framställde C. i diplomatiska noter (efter kongressen i Paris hade han öfvertagit äfven utrikesportföljen) Österrike såsom orsaken till halföns alla olyckor. Den diplomatiska brytning, som år 1857 inträdde mellan Österrike och Italien, hade C. med afsigt framkallat för att bereda Europa på möjligheten af ett krig mellan de båda motståndarna. Till och med Orsinis attentat 1858 mot Napoleon III förstod han att vända till förmån för sin sak, derigenom att han visade den franske makthafvaren, att de politiska förhållandena uti Italien måste framkalla sådana gerningar. En annan yttring af hans kloka politik var aftalet med Ryssland (1857) att Villafrancas hamn skulle upplåtas till rysk flottstation. Under det han vidtog dessa åtgärder, hade han oaflåtligt att kämpa mot det klerikala partiet, som vid de nya riksdagsmannavalen 1857 åter börjat göra sig gällande. Hufvudsakligen för att möta detta partis anfall lät han s. å. utnämna sig till inrikesminister.
Sedan han 1858 i Plombières träffat aftal med kejsar Napoleon om en fransk-sardinsk allians mot Österrike, var kriget endast en tidsfråga. Napoleons yttrande vid nyårsmottagningen i Tuilerierna 1859, konung Victor Emanuels trontal d. 10 Jan. och afslutandet af en off- och defensiv allians mellan Frankrike och Sardinien s. å. voro hotelser, som Österrike d. 23 April besvarade med ett ultimatum till regeringen i Turin. När detta förkastades, gingo österrikiska trupper d. 29 s. m. öfver Ticino. Inför verlden framstod sålunda Österrike som den anfallande. Efter slaget vid Magenta, d. 4 Juni s. å., utfärdade C. till de europeiska regeringarna en rundskrifvelse, i hvilken han framhöll, att österrikarnas uteslutande från Italien vore krigets enda ändamål och att fransmännens kejsare afstod från hvarje skadestånd, så att den europeiska jämnvigten icke komme att rubbas genom upprättandet af ett konungarike Italien. Det är en allmän åsigt, att denna depesch, som helt och hållet åsidosatte Frankrikes anspråk på ersättning, i väsentlig mån bidrog till att Napoleon efter slaget vid Solferino (s. å.) plötsligt afbröt sitt segerlopp. Fördraget i Villafranca (s. å.), som alls icke uppfyllde Sardiniens förhoppningar, träffade C. djupt och föranledde honom att utgå ur regeringen. Efter freden i Zürich s. å. (hvarigenom Sardinien fick Lombardiet, samt en italiensk konfederation med påfven till president skulle bildas och ex-suveränernas af Toscana, Parma och Modena rättigheter reserverades) återtog C. ärendenas ledning. Hans uppgift var nu att föra en sådan politik, att Sardinien icke råkade i kollision med Frankrike eller Österrike, att den allmänna meningen i södra och mellersta Italien finge tid att yttra sig samt att provinserna utan uppror komme under Victor Emanuels spira. På våren 1860 förklarade sig befolkningen i Toscana, Parma och Modena till förmån för Victor Emanuel. Emellertid blef den glädje detta resultat framkallade minskad genom Nizzas och Savojens samtida afträdande till Frankrike, hvilket land fordrade dessa provinser till ersättning och säkerhet.
Sedan C. förgäfves sökt förmå Ferdinand II och Frans II till ett förbund med Sardinien för återställande af Italiens oafhängighet, såg han sig föranlåten att i hemlighet understödja Garibaldis 1860 företagna expedition till Sicilien och Neapel. Den 7 Sept. tillställde han den påfliga regeringen ett ultimatum, och då detta förkastades, lät han de sardinska trupperna inrycka i Umbrien och Markerna, hvilka provinser snart eröfrades. Fastän C. respekterade den af fransmännen besatta Kyrkostaten, återkallade dock Frankrike sitt sändebud från Turin. Men C., hvilken hade moraliskt understöd af England, lät de sardinska trupperna s. å. inrycka i Neapel, der Garibaldi öfverlemnade makten åt Victor Emanuel. Den 20 Dec. 1860 utkom ett dekret, som förenade Neapel, Sicilien, Umbrien och Markerna med konungariket Italien. Den 18 Febr. 1861 öppnades i Turin det första italienska parlamentet, och några dagar derefter utropades Victor Emanuel till Italiens konung. (Rom och Venezia voro de enda italienska stater, som bibehöllo sin sjelfständighet och ej uppgingo i det nya konungariket.) Det oerhörda organisationsarbete,
som nu ålåg C., i förening med orättvisa anfall och beskyllningar af det radikala partiet, undergräfde hans dittills starka helsa. Efter några dagars sjukdom afled han d. 30 Maj 1861. Hans staty är upprest i Turin. -- C. var icke vältalig i ordets vanliga bemärkelse; men om ordens kraft får mätas efter deras inflytande på menniskornas vilja, var han en af sin tids mäktigaste talare. Italiens befrielse åstadkom han nämligen icke endast som Victor Emanuels rådgifvare, utan äfven genom sitt inflytande i sardinska parlamentet. Hans Discorsi parlamentari utkommo 1863--67. B. F. O.