Cellini [tjelllni], Benvenuto, italiensk guldsmedskonstnär och bildhuggare, föddes 1500 i Florens, der han tidigt kom i lära hos guldsmeden Ant. Sandro och flitigt studerade Michelangelos berömda kartong ("klättrarna"). För att utbilda sig äfven i bildhuggarekonsten begaf han sig till Rom och trädde der i tjenst hos Klemens VII. 1527 deltog han i stadens försvar mot konnetabeln af Bourbon, hvilken (enl. C:s egen uppgift) stupade för en kula från Cellinis gevär. Efter stadens intagande reste han till Mantua och derifrån till Florens, men kallades snart af påfven åter till Rom, der han nu började egna sig åt stämpelsnidarekonsten och fick anställning vid det påfliga myntverket. Misstänkt för mord, nödgades han fly till Neapel. Sedan hans oskuld blifvit bevisad, återkom han till Rom; men ett af honom i vredesmod begånget dråp på en afundsman tvang honom inom kort att lemna Rom. Han antog då plats som myntmästare hos hertig Alexander i Florens. Ett fribref från påfven Paul III kallade honom likväl snart tillbaka till Rom, der han för påfvens räkning utförde bl. a. ett gyllene praktband till ett breviarium, som skulle föräras åt Karl V vid dennes intåg i Rom. Ovänners förföljelser föranledde honom 1537 att begifva sig till Paris, och då han en tid derefter åter infann sig i Rom, anklagades han för stöld och fängslades. Frigifven efter många vedervärdigheter, antog han Frans I:s inbjudning till Paris 1540. För denne konung utförde han bl. a. det berömda saltkar af drifvet guld (1543), som nu finnes i Wien, och den för Fontainebleau slott afsedda, nu i Louvren befintliga bronsreliefen Källnymfen samt åtskilliga mer eller mindre lyckade medaljer. Äfven i Paris blef han emellertid föremål för alla slags intriger, och utan att hafva uppburit de summor, som konungen var honom skyldig, lemnade han Frankrike 1545. Han emottogs då på det vänligaste af hertig Cosimo i Florens, för hvilken furste han utförde bl. a. den i sitt motiv tämligen bisarra bronsstaty af Perseus (1550), som nu befinner sig i Loggia de' Lanzi i Florens. Han började äfven arbeta i marmor och fullbordade 1565 det sköna marmorkrucifix, som nu är uppstäldt i Escurials kyrka. 1558 inträdde han i det andliga ståndet, men utgick derur redan 1560 för att genom giftermål skänka sina oäkta barn legitimitet. Han slutade sin oroliga och regellösa lefnad i Florens d. 13 Febr. 1571.
Som bildhuggare var C. en konstnär af endast andra rangen. Hans stora rykte beror hufvudsakligen derpå att han gaf prägeln åt den stil, som utmärker 1500-talets guldsmedsarbeten (praktkärl, prydnader o. s. v.). Dessa arbeten utgöras dels af kärl, som på ett mer eller mindre fritt eller fantastiskt sätt äro bildade af något dyrbart mineral (agat, jaspis m. m.) och försedda med handtag, lock, fot o. s. v. af drifvet guld med emalj eller ädla stenar, dels af på dylikt sätt infattade vaser af bergkristall med inslipade ornament (arabesker m. m.), dels slutligen af föremål af hel metall med emalj eller ädla stenar. Ytterligt få äro emellertid de arbeten, som med någon säkerhet kunna betecknas såsom Benvenutos egna, hvilket likväl icke hindrar, att man i de flesta samlingar alltid träffar något, som uppgifves hafva honom till mästare. Han lär äfven hafva ciselerat praktvapen. Tvänne med drifvet arbete rikligt prydda och allmänt beundrade sköldar, den ene på Windsor Castle i England, den andre ("kejsar Karl V:s") på Sko kloster, tillskrifvas honom -- med hvilken rätt, lemnas dock oafgjordt. (Den på lifrustkammaren i Stockholms nationalmuseum befintliga dyrbara rustning, som tillhört Karl IX, anses härröra från C:s skola.) -- C:s konstnärliga betydelse har utan tvifvel blifvit öfverskattad. Deremot
efterlemnade han som skriftställare ett mycket intressant minnesmärke i sin sjelfbiografi: Vita di B. C., scritta da lui medesimo (flere gånger utgifven, bl. a. 1873). Denna lefnadsteckning är af stort värde för studiet af den tidens såväl kultur som konst, och hon har också blifvit öfversatt på flere språk (på tyska af Göthe, 1803). Vidare författade C. Trattati intorno alle otto principali arti dell' oreficeria (1568; utg. af Tassi 1829). R-n.