Chartism (jfr Charta), en demokratisk rörelse i England under åren 1838--48, hvilken gick ut på att göra massan af folket delaktig af större politiska rättigheter, än det då hade. Den fick sitt namn efter den skrift ("the people's charter", folk-chartan, folk-författningen, i motsats till den på Magna charta hvilande, aristokratiska författningen), hvari de åsyftade författningsändringarna voro formulerade. -- Demokratiska sträfvanden i chartismens anda hade långt före den ofvan angifna tidpunkten gjort sig gällande i England. Redan 1780 framlade hertigen af Richmond i öfverhuset ett förslag om allmän rösträtt och årliga parlament, for att tillfredsställa den genom nordamerikanska oafhängighetskriget väckta frihetslusten. Den berömde Fox förklarade sig böjd för dessa och dylika reformer, och Folkvännernas sällskap ("Association of the friends of the people") arbetade för rösträttens utvidgning. Men franska revolutionen, i sin begynnelse en drifkraft för demokratiska sträfvanden äfven i England, blef sedermera genom sina öfverdrifter en hämsko på dessa sträfvanden, och de stora krigen mot Napoleon trängde slutligen intresset för inre reformer i bakgrunden. Efter freden 1815 börjades, i synnerhet bland de arbetande klasserna, en agitation för ändringar i vallagen. Den burgna medelklassen begagnade sig af rörelserna på djupet af samhället och lyckades genom parlamentsreformen 1832 få sin röst hörd i riksförsamlingen; men sedan nämnda samhällsklass hunnit sitt mål, svalnade nitet för den stora massans rättigheter, och denna stod der lika betydelselös som förut. Så kom 1835 med oår och penningkris och allt det elände, som slika olyckor bereda i synnerhet kroppsarbetarna, hvarjämte de nya, mot de fattiges intresse fientliga fattigvårdslagarna väckte ond blod i landet. All ofärd skylldes
derpå att massan ej hade något politiskt inflytande, och agitationerna för att skaffa henne ett sådant började på nytt. Under namn af Arbetarnas förening ("The working men's association") bildades 1836 ett samfund till reformers främjande. 1838 formulerade en komité af sex medlemmar ur denna förening och sex ledamöter af den hetsigaste parlamentsoppositionen (bl. a. O'Connel), på förslag af en viss Lovett, folkets fordringar i "the people's charter". Chartan innehöll följande sex punkter: rösträttens utsträckning till hvarje i landet född eller der naturaliserad och sedan två år bofast man, som fyllt tjugoett år; landets indelning i lika stora valdistrikt, efter folkmängden; sluten omröstning; årliga parlament; ingen census för valbarhet; arvode åt parlamentsledamöterna. På jättefolkmöten, hvilka ofta räknade 2--3 hundra tusen deltagare och som höstetiden höllos vid fackelsken, hördes lidelsefulla tal för chartans antagande, medan en mängd nya tidningar ("Northern star", redigerad af Feargus O'Connor, med en upplaga på 50,000 exemplar, m. fl.) bearbetade sinnena. I Maj 1839 sammanträdde ett af anhängare till folk-chartan, chartister, öfver hela riket valdt utskott, som sjelf kallade sig "National convention". Detta utskott öfvertog rörelsens ledning. Chartan kompletterades och omfattade nu 39 punkter: fordringar på en förmögenhetsafgift, afskaffande af fattigvårdslagarna, minskning i pålagorna m. fl. En petition, med närmare 1,300,000 underskrifter, inlemnades i Juni 1839 till underhuset för att utverka chartans antagande, men tillbakavisades med 235 röster mot 46. "The national convention" svarade med en uppmaning till allmän strike, och blodiga uppträden föreföllo. 1840 vann chartismen ytterligare stadga i sin organisation genom uppkomsten af "The national charter association" i Manchester, hvarjämte en ny jättepetition inlemnades. Vid förefallande arbetare-oroligheter, såsom 1842 i norra England, brukade chartisterna blåsa under, ja en del af dem framställde till och med satser af socialistisk färg. Chartismen såsom sådan blef emellertid en smula undanskymd på 1840-talet under den allmänna rörelsen för frihandeln och upphäfvandet af spanmålslagarna. 1848 nådde chartismen sin höjdpunkt. Den påverkades då af Februari-revolutionen samt af den dyra tiden och arbetslösheten. Upplopp föreföllo i Glasgow, Edinburgh och Manchester. I London utlystes till d. 10 April ett monster-folkmöte, beräknadt på 1/2 mill. deltagare. Meningen var att tåga till underhuset och framlemna en petition med 6 mill. underskrifter. Processionen förbjöds, och man gjorde sig beredd att afstyra våld med våld: trupper under Wellingtons befäl utkommenderades, och 170,000 män (bl. a. prins Louis Napoleon, sedermera Napoleon III) läto inskrifva sig som polisförstärkningsmanskap. Endast 50,000 menniskor hade böjelse och mod att infinna sig på samlingsstället, och petitionen, som lemnades utan afseende, innehöll långt mindre än 6 millioner underskrifter, men en mängd namnförfalskningar. Derefter aftynade chartismen, i synnerhet genom reformer inom spanmålstull-lagstift-ningen; men de vigtigaste fordringarna I "the people's charter" hafva sedan dess blifvit lag: census för valbarhet till parlamentet är afskaffad; genom reform-akten 1867--68 blef rösträtten i sjelfva verket allmän, och 1872 infördes sluten omröstning. J. Th. W.