Circus (Cirkus), Lat., betecknar först och främst en fornromersk kapplöpningseller rännarebana. En sådan bestod ursprungligen af en öppen plats med provisoriska sittplatser rundtomkring. Under konungatiden uppfördes, i dalen emellan den palatinska och den aventinska höjden, den s. k. "stora circus" (circus maximus), som lär hafva rymt minst 250,000 åskådare. I Rom funnos dock flere andra rännarebanor, t. ex. den flaminiska samt Neros circus och den vanligen efter Caracalla benämnda circus, som uppfördes af Maxentius. Den sistnämnda, som låg utanför staden, vid appiska vägen, är ännu någorlunda väl bibehållen. Dess grundritning, som dock ej torde hafva varit fullt typisk, var följande (se fig. 1):
A A beteckna lidren (carceres) för kappkörningsvagnarna, B en mur (spina), som framgick midt igenom större delen af banan, C och D de båda målen eller målpelarna (metae), omkring hvilken vagnarna vände, E ett kritadt snöre, som spändes tvärs öfver banan och lossades, när tecken gafs att köra fram, F en utbyggnad, der kejsaren hade sin plats, G sannolikt platsen för den, som hade låtit anställa täflingsspelet, H en port, genom hvilken festtåget inkom, I en triumfport för segraren, K en utgångsport för skadade körsvenner, L L inkörsportar för vagnarna. Rundt omkring banan funnos amfiteatraliskt ordnade bänkrader, till hvilka man kom genom
hvalfbågar i en eller flere våningar. (Jfr fig. 2, som är en afbildning af circus i Konstantinopel, på hvilken bl. a. muren med dess obelisker tydligt framstår.)
Fig. 1.
Fig. 2.
I den stora circus i Rom lät Julius Caesar rundt omkring banan och innanför åskådareplatserna gräfva en tre fot bred och djup kanal, till skydd för åskådarna mot de vilda djuren.
I circus firades täflingslekar af många slag, ursprungligen till gudarnas ära, men sedermera af hvarjehanda anledningar. Dessa lekar bestodo i kappkörning, i gymnastiska täflingar, såsom knytnäfskamp, brottning och kapplöpning, vidare i den "trojanska leken" (ludus Trojae), som utfördes af unga gossar till häst, krigiska lekar, djurstrider och stundom äfven kamp mellan gladiatorer. De vanligaste voro kappkörningarna. I dessa lemnade vagnarna utgångspunkten i samma ögonblick och följde först högra sidan af banan, hvarefter de svängde af åt venster. På detta sätt skulle banan genomfaras sju gånger. Vanligen täflade fyra vagnar på en gång, och denna täfling kunde upprepas med olika vagnar timme efter timme. För hvarje vagn voro två, tre eller fyra hästar spända.
Lekarna i circus voro, i synnerhet under kejsaretiden, ett särdeles omtyckt tidsfördrif för Roms befolkning, som enligt ett kändt uttryck åtrådde endast "bröd och circensiska spel" (panem et circenses). Särskildt kappkörningarna väckte i hög grad allmänhetens intresse. Dessa fingo ytterligare ökad betydelse, när de täflande började ordna sig i vissa lag eller gillen, som till en början voro fyra och, efter färgerna på de täflandes kläder och bindlar, kallades det hvita, det röda, det gröna och det blåa. Sedermera sammanslogos dessa lag till två, näml. "de gröna" (innefattande äfven de hvita), och "de blåa" (till hvilka jämväl de röda hörde). När en täflingsfest stundade, betogs hela staden af en feberaktig oro och af det lifligaste deltagande för de täflande gillena. Den förnäma ungdomen var gripen af ett slags raseri. Det blef en modesak att känna körsvenner och hästar, och de senares slägtregister blefvo föremål för noggranna studier. De skickligaste körsvennerna voro allmänhetens gunstlingar och uppträdde med större eller mindre fräckhet. Man finner af allt detta, att täflingslekarna i circus i visst afseende motsvarade nutidens sport. En annan sida af saken var, att gillena, som buro sina färger äfven utom circus, utbildade sig till politiska och kyrkliga partier, hvilka sins emellan utkämpade ytterst häftiga strider. Så föranledde afunden och partihatet mellan de blåa och de gröna i Konstantinopel, der kappkörningarna voro ett älsklingsnöje, år 532, under Justinianus, ett blodigt uppror (det s. k. "nika"), under hvilket många hus uppgingo i lågor och många tusen menniskor dödades.
I vår tid nyttjas ordet circus för att beteckna en lokal, i hvilken konstberidare och akrobater uppträda inför allmänheten. R. Tdh.
