Claudius

Claudius. I Rom funnos tvänne claudiska slägter, en plebejisk och en patricisk. Till den förra hörde Marcellerna. Den patriciska slägten invandrade, enligt traditionen, från sabinska landet till Rom i 3:dje årh. efter stadens grundläggning. Bland dess medlemmar märkas följande. 1. Appius C. Sabinus (förut Atta Clausus), från Regillum i sabinska landet. Omkr. 504 f. Kr. begaf han sig, på inbjudning af P. Valerius Publicola, till Rom. Han var en afgjord förfäktare af patriciernas företrädesrättigheter, och det var han, som genom sitt envisa motstånd mot lagförslagen om en mildring af de gäldbundnes ställning vållade plebejernas utvandring till det "heliga berget" (494 f. Kr.). -- 2. Appius C., decemvir, den förres sonson. Se Appius Claudius. -- 3. Appius C. Caecus blef 312 f. Kr. censor och gynnade under sin ämbetstid på allt sätt de frigifne och proletärerna, bl. a. genom att i senaten upptaga afkomlingar af frigifna. På detta sätt skaffade han sig mycket inflytande både i senaten och i tributkomitierna. Vid ämbetstidens slut vägrade C. att nedlägga sitt ämbete, och trots den aemiliska lagen samt tribunernas angrepp beklädde han det i fulla fem år. Denna tid är minnesvärd genom byggandet af den stora vattenledningen och den appiska vägen (via appia). Såsom fältherre var C. föga lycklig. På ålderdomen blef han blind (deraf tillnamnet Caecus, "den blinde") och drog sig då från det offentliga lifvet.