Columbia (Colombia) l. Columbias förenade stater (förr Nya Granada), republikanskt statsförbund i nordvestra Syd-Amerika. Det sträcker sig från 12° 30' n. br. till 0° 36' s. br. och från 69° 30' till 83° v. lgd (från Greenwich) samt gränsar i n. till Karaibiska hafvet, i ö. till Venezuela och Brasilien, i s. till Brasilien och Ecuador samt i v. till Stilla hafvet och republiken Costarica. Arealen omkr. 830,700 qv.-kilom. (15,089 qv.-mil). Vestra delen genomlöpes af en del af Anderna. Söderut bilda dessa berg en högplatå, och i mellersta och norra delarna framstryka tre grenar af dem. Mellan dessa flyta de på nämnda högplatå upprinnande floderna Cauca och Magdalena, hvilka förena sig i norra delen af landet och gemensamt falla ut i Karaibiska hafvet. På den mellersta kedjan reser sig landets högsta berg, den 5,583 m. (omkr. 18,800 f.) höga vulkanen Tolima. Vestra delen, en af verldens bergigaste trakter, eger en mängd jätteberg, hvilkas medelhöjd utgör 4,000 m. (13,500 f.). Östra delen af landet tillhör Orinocos och Amazonflodens slättområden (llanos). -- Klimatet är tropiskt, med två årstider: en torr tid och en regntid. Vid kusterna är hettan ofantlig och mildras endast genom hafsvindarna. I bergen är temperaturen något lägre. Till följd af Andernas höjd möter man emellertid på jämförelsevis korta afstånd de mest motsatta klimatföreteelser. -- Faunan är nästan densamma som i Central-Amerika. -- Floran är omvexlande och yppig, utom på de kala, torra och blåsiga högslätterna (paramos). Trädgränsen finnes vid en ansenlig höjd, på Tolima vid 3,360 m. (11,300 f.). En stor del af landet är betäckt med urskogar, som lemna förträffligt virke, kinabark, perubalsam och kautschuk till utförsel. Ett
särdeles högt värderadt trädslag är vaxpalmen. Bomullsbusken växer mångenstädes vild. -- Åkerbruket är landets hufvudnäring, men står på en låg ståndpunkt. Majs, bananer och pisang äro de förnämsta födoämnena. Ris odlas föga; hvete ännu mindre. Kakaoskörden är otillräcklig för landets behof. Tobak och kaffe utgöra vigtiga exportartiklar. Sockerrör odlas visserligen, men ej tillräckligt till utförsel. -- Boskapsskötseln är icke af någon synnerlig betydenhet. -- Bergsbruket, som, i förhållande till landets metallrikedom, är föga utveckladt, omfattar guld (årliga afkastningen omkr. 40 mill. kr.), silfver, platina, koppar, jern, bergsalt, stenkol, asfalt, svafvel och bernsten. -- Industrien är högst obetydlig, och husslöjden lemnar till utförsel endast panamahattar och hängmattor. -- Handeln är ej så blomstrande, som den kunde vara i ett land, hvilket är beläget mellan tvänne verldshaf och har många goda hamnar. Befolkningens slöhet och de dåliga samfärdsmedlen lägga stora hinder i vägen för densamma. Farbara vägar finnas endast på Bogotás högslätt. Det förnämsta kommunikationsmedlet är Magdalena-floden, på hvilken en tämligen liflig ångbåtsfart underhålles. Landet eger två jernvägar: Panamá-linien, 75 kilom. (10 mil), och linien Sabanilla--Barranquilla, 28 kilom. (3,8 mil). Införseln uppgick 1876 till ett värde af 6,709,109 dollars (1 dollar = 3,73 kr.) och utförseln till 10,049,071 dollars. De vigtigaste hamnarna äro -- utom frihamnarna Colon (l. Aspinwall) och Panamá -- Sabanilla, Santa Marta och Cartagena. -- Befolkningen utgjorde, enligt 1870 års folkräkning, 2,950,017 personer, af hvilka 1,600,000 voro hvita eller mestizer med öfvervägande europeiskt blod, 500,000 ladinos (afkomlingar af indian och hvit) och 500,000 zambos (afkomlingar af indian och neger); återstoden utgjordes af negrer. I landet finnas dessutom omkr. 110,000 oberoende indianer ("indios bravos"). Alla trosbekännelser äro tillåtna. Den högsta kyrkostyrelsen utöfvas, hvad katolikerna vidkommer, af en ärkebiskop, i Bogotá, och fem biskopar. Presterskapet är, liksom folket, i hög grad okunnigt. En ny skolorganisation, utarbetad efter tyskt mönster, infördes 1870. I Bogotá finnes ett universitet, och i hvarje stats hufvudstad ett lärareseminarium. Landets nuvarande konstitution, som antogs 1863, är en efterbildning af Förenta staternas. Regeringen utgöres af en för två år vald president och fyra ministrar. Den lagstiftande myndigheten består af en representantkammare, hvars medlemmar utses genom val, grundade på allmän rösträtt, och en senat. -- Unionens inkomster för 1877 beräknades till 3,114,619 dollars och dess utgifter till 2,779,410 dollars. Statsskulden uppgick 1875 till 15,399,304 dollars. -- Hären räknar i fredstid 1,500 man; i krig uppställer hvarje stat en kontingent, utgörande 1 proc. af befolkningen. -- Republiken består af nio stater: Panamá, Magdalena, Bolivar, Santander, Antioquia, Boyacá, Cundinamarca, Tolima och Cauca, samt territorierna Goajira, Nevada och Motilones, Bolivar, Cansanare, Santa Marta, San Andres och San Luis de Providencia jämte, området ö. om Kordillererna. Förbundets hufvudstad är Santa Fé de Bogotá. Historia. Landet eröfrades i 14:de årh. af spanioren Gonzalo Jeménez de Quesada, som kallade det Nya Granada och anlade staden Bogotá. Det hörde i början till vicekonungariket Perú, men upphöjdes 1563 till ett särskildt presidentskap och blef 1718 ett vicekonungarike, till hvilket äfven lades Ecuador och Venezuela och i hvilket Cartagena och Bogotá vexelvis voro hufvudstäder. Med anledning af Ferdinand VII:s afsättning och Josef Bonapartes upphöjande på spanska tronen tillsattes 1810 ett regeringsutskott, som under Ferdinands fångenskap skulle sköta regeringen. I April 1811 förklarade sig provinsen Cundinamarca för en från Spanien skild republik; de öfriga provinserna sammanslöto sig i Nov. s. å. till en federativstat, som dock först 1813 skilde sig från Spanien. 1814 tvingade Bolivar Cundinamarca att sluta sig till Nya Granadas förenade provinser, och s. å. valde kongressen Camilo Torres till president. 1815 nödgades Nya Granada, kufvadt af en öfverlägsen krigshär under general Pablo Morillo, att å nyo underkasta sig Spanien, och det straffades grymt för sitt affall. Men genom Bolivars seger vid Boyacá (d. 7 Aug. 1819) befriades landet, och d. 17 Dec. s. å. förenades Nya Granada med Venezuela till en republik, Columbia. 1821 anslöt sig Panamá och 1822 Ecuador till den nya fristaten. Denna fick dock ej lång varaktighet. Till följd af inre förvecklingar skilde sig Venezuela 1829 och Ecuador 1830 från Nya Granada, hvilket 1831 konstituerade sig till en egen republik. Efter långvariga inbördes krig, som bragte landet i det djupaste elände, följde 1841--48 en tid af lugn. Under de följande årens partistrider upphäfdes slafveriet (1852). 1858 omorganiserades republiken till ett federativt statsförbund (Granadas förenade stater), i hvilket de 36 provinserna förenade sig till 8 oberoende republiker, som trädde i ett ganska löst förhållande till centralregeringen i Bogotá. Redan 1860 utbröt å nyo ett inbördes krig. Mosquera, i spetsen för det demokratiska partiet, afsöndrade staten Cauca från förbundet samt grundade af denna och några andra oppositionella stater en konfederation, med namnet Columbias förenade stater. 1862 åvägabragtes emellertid en konvention, som gjorde slut på kriget och förenade alla staterna. 1863 fick landet sin nuvarande författning. Unionsregeringen erhöll en ganska vidsträckt myndighet; men hennes förhållande till de enskilda staterna blef dock ej tillräckligt noggrant bestämdt.