Condé [kångde], fransk fursteslägt, yngre gren af ätten Bourbon, har sitt namn efter staden Condé-sur-l'Escaut. Redan tidigt fans ett baroni C., och omkr. år 1200 egdes en del af detta baroni af en Gottfried af C. Dennes ättling Jeanne C. äktade 1335 Jakob I af Bourbon, grefve de la Marche, och deras andre son, Louis de Bourbon, grefve af Vendôme, fick baroniet C. Den sistnämndes sonsons son, hvilken såsom prins af blodet antog furstettfeln, kallade sig Louis I de Bourbon, prins af Condé (se nedan).
1. Condé, Louis I de Bourbon, prins af C., yngste sonen af Charles de Bourbon, hertig af Vendôme, och yngre broder till Anton af Bourbon, konung af Navarra, föddes 1530. Under Henrik II utmärkte han sig genom stor tapperhet och militärisk duglighet. Liksom sina bröder omfattade han den reformerta läran, men föranleddes dertill kanske mera af äregirighet och fiendskap till de ultrakatolske guiserna än af verklig öfvertygelse, enär denna läras stränghet föga öfverensstämde med hans glada lynne och böjelse för nöjen. C. var hugenotternas verksammaste anförare, och den hemliga del han tog i sammansvärjningen i Amboise (1560), hvilken hade guisernas fördrifvande och konungens tillfångatagande till syfte, var nära att kosta honom hufvudet -- han var redan dömd till döden och schavotten upprest --, men Frans II:s död och den derefter skedda regementsförändringen räddade hans lif. Under de följande hugenottkrigen spelade han en stor rol. I bataljen vid Dreux 1562 blef han tillfångatagen, men frigafs 1563 genom freden i Amboise. 1567 bröt kriget åter ut. C. sökte då, ehuru förgäfves, genom en öfverrumpling i Meaux bemäktiga sig den unge konungens och enkedrottningens personer, blockerade derefter hufvudstaden och förde befälet i den oafgjorda drabbningen vid S:t Denis. 1568 slöts en fred, som likväl blef af kort varaktighet. Katarina försökte gripa C. (liksom amiral Coligny) på hans gods, men han flydde till La Rochelle och samlade trupper. I drabbningen vid Jarnac d. 13 Mars 1569 -- i hvilken han, utan att invänta sitt infanteri, i spetsen för 400 ryttare störtade sig mot hela den katolska armén -- blef han tillfångatagen och förrädiskt nedskjuten af en gardeskapten, Montesquiou. A. B. B.
2. Condé, Henri I, den förres son, prins af C., hertig af Enghien, f. 1552, sin faders afbild, gjorde, jämte sin kusin Henrik af Navarra, sina läroår i religionskriget under amiral Coligny. Under Bartolomei-natten räddade han sitt lif genom att afsvärja sin tro. Mot slutet af Karl IX:s regering flydde han till Tyskland, samlade der en liten här, med hvilken han slöt sig till hertigen af Alençon, och blef vald till protestanternas generalissimus. Efter flere års strid blef han 1588 tagen till fånga och dog kort derefter af gift, som (enligt samtidas tro) hans gemål, Catherine de la Trémaille hade gifvit honom. A. B. B.
3. Condé, Henri II, den förres posthume son, prins af C., f. 1588, uppfostrades i den katolska religionen. 1609 äktade han Charlotte de Montmorency, en af den tidens rikaste och skönaste qvinnor, men flydde snart med sin maka till Nederländerna, derför att Henrik IV blifvit betagen i henne. Efter Henriks död (1610) återvände han till Frankrike och intrigerade mot regentinnan, Maria af Medici, men blef gripen och satt tre år fången. Under återstoden af sitt lif var han en trogen konungens tjenare. För att utplåna minnet af sin familjs förbindelser med hugenotterna låtsade C. det största nit mot protestanterna. Hans begär efter rikedomar föranledde honom att ställa sig väl med Richelieu och tvinga sin son, den store Condé, att äkta en af kardinalens systerdöttrar. Död 1646. C:s andre son, Armand, blef stamfader för ättegrenen Conti. A. B. B.
4. Condé, Louis II de Bourbon, prins af C., kallad den store C., den förres son, f. 1621, fick en högst omsorgsfull uppfostran och började vid 17 års ålder sin krigarebana. Hans giftermål (1641) med en systerdotter till kardinal Richelieu skaffade honom vid tjugotvå års ålder befälet i Nederländerna mot spaniorerna. Dessa slog han i grund vid Rocroy d. 19 Maj 1643 och eröfrade derefter Thionville. 1644 sändes han till Elsass för att understödja Turenne. Efter flere dagars blodiga strider, i Aug. 1644, tvang han den bajerske generalen Mercy till återtåg och intog flere städer vid Rhen, bl. a. Mainz. Året derpå inträngde han i Franken, segrade d. 3 Aug. 1645 vid Allersheim, der Mercy stupade, och intog Philippsburg. 1646 förde han befälet i Nederländerna och intog Dunkerque. Det stora inflytande, hvilket C. utöfvade såsom hufvudman för franska adeln och för en ofantligt mäktig slägt, kunde ej annat än oroa styrelsen. Denna motsatte sig ock, så vidt möjligt var, hans högt sväfvande planer och fordringar. Hans begäran att blifva utnämnd till amiral af Frankrike afslogs, men i stället blef han generalkapten, med rätt att tillsätta hvarje officerspost i hären. Ännu missnöjd, anhöll han om tillåtelse att på egen bekostnad utrusta en här för att dermed för egen räkning eröfra Franche-Comté. Detta kunde icke medgifvas; men för att bereda honom sysselsättning skickade man honom 1647, till Katalonien, der han, illa understödd, led sin första motgång och efter ofantliga förluster måste upphäfva belägringen af Lerida. 1648 förde han befälet i Nederländerna, intog Ypern och slog ärkehertig Leopold vid Lens (d. 20 Aug.). Han blef nu inblandad i frondens uppresning mot hofvet och kardinal Mazarin samt stod i början på hofvets sida, ehuru hans broder prinsen af Conti och hans syster hertiginnan af Longueville tillhörde motpartiet. Sedan hofvet i Jan. 1649 lemnat Paris, inneslöt C. staden och lät vid Charenton nedsabla 3,000 man af frondens trupper. Emellertid medlades fred, och hofvet återvände till Paris, i Aug. 1649. C:s högfärd, trots och ständigt växande anspråk drefvo hofvet till det yttersta. I Jan. 1650 arresterades såväl C. som hans broder Conti och hans svåger hertigen af Longueville, men efter ett år frigåfvos de på parlamentets begäran. 1651 började C. ett nytt borgerligt krig: han vände sig till sydvestra Frankrike, der han hade ett talrikt anhang, slöt förbund med Spanien, begaf sig derpå till Loire, öfvertog befälet öfver en af hertigarna af Beaufort och Nemours ledd här, slog de kungliga trupperna vid Bleneau (d. 6 Apr. 1652) och drog mot Paris. I förstaden S:t Antoine utkämpade han, d. 2 Juli s. å., en het träffning med Turenne och räddades endast derigenom att prinsessan af Montpensier, konungens kusin, lät för honom öppna portarna till Paris och rikta bastiljens kanoner mot de kunglige. Nya underhandlingar om försoning öppnades, men strandade mot C:s orimliga fordringar, hvarför han slutligen öfvergafs af sina anhängare. Han lemnade då staden och begaf sig öfver gränsen. Af spaniorerna mottogs han med öppna armar och
utnämndes till deras generalissimus. Det franska parlamentet förklarade honom 1653 skyldig till högförräderi. I spetsen för spanska armén uträttade han föga. Genom pyreneiska freden 1659 fick han förlåtelse af konungen. C. vistades derefter flere år på landet och hade sannolikt aldrig åter blifvit använd, om icke Turenne stött sig med krigsministern Louvois. 1668 eröfrade C. inom tre veckor Franche-Comté. 1672 deltog han i kriget mot Holland och tilltvang sig öfvergången öfver Rhen. 1673 förde han befälet i Nederländerna, och 1674 mötte han prinsen af Oranien i den blodiga, men oafgjorda drabbningen vid Senef. 1675 fick han efter Turennes död befälet öfver Rhenarmén. Detta var hans sista fälttåg. I förtid utnött af utsväfningar och krigets mödor, behöfde han hvila. Sina återstående år tillbragte han på landet, sysselsatt med religiösa betraktelser. Han dog 1686. -- C. var en förebild för en fransk ädling på hans tid. Att anses för en lysande segrare i krig och i kärlek, innehafva första platsen vid hofvet, styra staten efter sitt behag och erhålla allas hyllning voro de högsta föremålen för hans äregirighet. Öfvermodig, hänsynslös och omåttligt fåfäng, sårade han de fleste, med hvilka han kom i beröring. Han slösade med sina soldaters lif, förmenande att långa fälttåg och utdragna belägringar kostade mera folk än hans raska, men förstörande operationer. Öfverdådigt tapper på slagfältet, vann han sina segrar genom sitt eldiga mod, sin företagsamhet och sin sjelfbeherskning. I landtlifvets stillhet älskade han att samla omkring sig och understödja Frankrikes mest lysande snillen. A. B. B.
5. Condé, Louis Henri, hertig af Bourbon, den förres sonsons son (han bar dock aldrig titeln prins af C.), f. 1692, var en svag man, som styrdes af sin mätress, madame de Prie. Under Ludvig XV:s minderårighet var han medlem af regentskapsrådet och blef vid hertigens af Orléans död, 1723, utnämnd till förste minister. Hans vigtigaste handling såsom sådan var, att han 1725 hemskickade den till konungens brud bestämda spanska infantinnan, hvarigenom en fullkomlig brytning åstadkoms med Spanien. Sin ställning begagnade han för att rikta sin familj och sin mätress. 1726 störtades han af Fleury. Död 1740. A. B. B.
6. Condé, Louis, prins af C., grefve af Clermont, den förres broder, f. 1709, d. 1771, tjenade först i Nederländerna och deltog sedan i sjuåriga kriget (1756--63), då han förde befälet öfver franska armén i nedre Tyskland. Efter slaget vid Krefeld (1758), som han förlorade, blef han återkallad. C. var stormästare för de franska frimurarelogerna, och efter honom bär det clermontska frimuraresystemet sitt namn.
7. Condé, Louis Joseph, hertig af Bourbon, prins af C., Louis Henri C:s son, f. 1736, fick en mycket vårdad uppfostran. Han ingick i krigstjenst i början af sjuåriga kriget (1756--63), utnämndes 1758 till generallöjtnant och vann vid Johannisberg, d. 30 Aug. 1762, en seger öfver arfprinsen af Braunschweig. I Bourgogne, der han var guvernör, gjorde han mycket för att förbättra industrien och kommunikationerna. C. var gästfri, välgörande mot underhavande samt välvillig mot lärda och konstnärer. Ehuru han hyllade sin tids frisinnade filosofiska åsigter, var han i politiken konservativ. 1771 uttalade han sig mot den af konungen gillade ombildningen af parlamenten, och fastän han i allmänhet förklarade sig för de nyttiga reformer, som den allmänna meningen kräfde, undertecknade han i notabelförsanäingen 1787 det memorial, hvari adeln och presterskapet protesterade mot hvarje kränkning af deras privilegier. Efter bastiljens stormande (1789) lemnade han Frankrike. I Rhentrakten ställde han sig i spetsen för en liten här af emigranter. 1792--97 kämpade han, besoldad af Österrike och (ifrån 1796) af England, mot sitt fädernesland, allltid med tapperhet och ofta med framgång. Efter freden i Campo Formio (1797) trädde han, tillika med sina vapenbröder, i rysk tjenst, begaf sig till Volynien samt gjorde fälttågen 1799 och 1800. Efter freden i Lunéville 1801 måste han upplösa sin kår. Från 1801 till 1814 lefde C. i England på en pension af engelska regeringen. Sistnämnda år återkom han till Paris, der han dog 1818. Han författade Essai sur la vie du grand Condé (1798). A. B. B.
8. Condé, Louis Henri Joseph, hertig af Bourbon, prins af C., den förres son, f. 1756. Då han ännu var nästan ett barn, bortförde han prinsessan Louise af Orléans ur ett kloster -- en händelse, som orsakade stor förargelse. 1782 bevistade han Gibraltars belägring. Med sin fader utvandrade han vid revolutionen 1789 och tillhörde emigranternas kår ända till dess upplösning. 1800--14 bodde han i England. Sedan Napoleon återkommit från Elba, 1815, sökte C., utnämnd till öfverbefälhafvare i de vestra departementen, förgäfves göra honom motstånd i Vendée. 1829 utnämnde han sin gudson hertigen af Aumale, konung Ludvig Filips fjerde son, till sin hufvudarfvinge, och i Aug. 1830 träffades han strypt i sin sängkammare. En ryktbar process följde, men domstolen uttalade sig för sjelfmord. C. var fader till den bekante hertigen af Enghien. A. B. B.
9. Condé, Louis Philippe Marie Leopold d'Orléans, titulärprins af C., var äldste sonen till hertigen af Aumale. Han föddes 1845 och dog 1866 i Sidney i Australien.