Cornea, anat. Se Hornhinna.
1. Corneille [-näj], Pierre, fransk dramatisk skald, föddes i Rouen d. 6 Juni 1606. Han var son till en advokat, inträdde tidigt på samma bana som fadern och lefde som ämbetsman i Rouen till 1662, då han flyttade till Paris. Hans lif förflöt utan alla hvälfningar; hans historia kan sägas ligga i hans dikter. I umgänget var han tung och tystlåten; endast i skrift lade han sitt snille i dagen. 1647 blef han medlem af Franska akademien. Död i Paris d. 1 Okt. 1684. -- Sin verksamhet som dramatisk författare började C. med en serie komedier, af hvilka den första, Mélite, uppfördes 1629. I valet af ämnen skiljer han sig ej mycket från sina föregångare, men utmärker sig framför dessa genom en mera sinnrikt invecklad intrig och strängare aktgifvande på anständighetens kraf. Det var först genom bekantskapen med Spaniens dramatiska literatur, som han kom in i den riktning, hvilken bäst passade honom och som gaf honom tillfälle att utveckla hela sin rika skaldeindividualitet. Efter spanskt mönster skref han 1636 dramat Le Cid, som blef epokgörande för utvecklingen af det franska dramat, hvilket i detta arbete med ens lyftes till en mycket hög ståndpunkt. Också mottogs det af den stora allmänheten med stormande bifall, men ådrog författaren en småaktig kritik af den nyss förut (1635) stiftade Franska akademien, som dertill drefs af sin beskyddare Richelieu, hvilken sjelf befattade sig med dramatiskt skriftställen och med oblida ögon såg C. utveckla större sjelfständighet, än Richelieu ville medgifva på ett fält, der han sjelf gjorde anspråk på auktoritet. Sedan lät C. under några år det ena mästerverket följa det andra: tragedierna Horace (1639), Cinna (s. å.) och Polyeucte (1640) samt komedien Le menteur (1642). Redan 1647 drog han sig dock tillbaka, men förmåddes att efter några år åter skrifva för scenen. Hans skaldeådra var då mycket försvagad, och hans senare arbeten äro derför betydligt underlägsna dem, som författades under hans första mannaålder. C. efterlemnade äfven en del smärre dikter och öfversättningar, utan större värde, samt tre estetiska uppsatser, af hvilka framgår, att han samvetsgrant sökte göra sig reda för dramats fordringar och särskildt för den då starkt framhållna aristoteliska regeln om de tre enheterna: rummets, tidens och handlingens. C. kallas med skäl det moderna franska dramats fader. Med honom tog detta ett jättesteg framåt, så att hans efterföljare funno vägen bruten och endast behöfde träda i hans fotspår. Såväl hans fel som hans förtjenster blefvo sålunda länge bestämmande för den franska smaken. Det mål han satte för sin diktkonst var att höja och förädla genom att i ett kraftigt och klangfullt språk framställa heroismen i dess olika former. Hans hjeltar blefvo sålunda nästan öfverjordiska gestalter, som knappast veta af mensklig svaghet eller tvekan, och de äro derför mera egnade att framkalla en ointresserad beundran än verklig medkänsla. C:s svaghet ligger alltså i oförmåga att uppfatta de menskliga karaktererna i hela deras individualitet, med alla förtjenster och fel, och han lyckas för den skull aldrig att så, som t. ex. Shakspeare stundom gör det, gripa åskådaren i djupet af hans väsende.
De bästa och fullständigaste upplagorna af C:s Oeuvres utgåfvos af Voltaire 1764, med kommentarier (ny uppl. 1802), Renouard 1817, Lefèvre 1824 (ny uppl. 1854--55) och Marty-Leveaux 1862--66). Någon fullständig svensk upplaga finnes ej. Biografier öfver C. äro författade af Taschereau (1829), Levavasseur (1843), Guizot (1852) m. fl. P. A. G.
2. Corneille [-näj], Thomas, den förres broder, fransk skald, f. i Rouen 1625, egnade sig tidigt åt dramatiskt författarskap, men blef såsom skald knappast någonting mer än en efterbildare af sin broder och af Racine. Af hans dramatiska arbeten, mer än fyratio till antalet och till en stor del bearbetningar från spanskan, väckte flere på sin tid ganska stor uppmärksamhet, men äro nu nästan helt och hållet glömda. De förnämsta äro Ariane (1672) och Le comte d'Essex (1678). Äfven som språkforskare gjorde C. sitt namn kändt. Sedan han 1685, efter enhällig kallelse, intagit broderns plats i Franska akademien, bidrog han flitigt till hennes ordboksarbete och utgaf derjämte, samma år som dettas första upplaga offentliggjordes (1694), ett eget verk, Dictionnaire des arts et des sciences, hvilket skulle tjena som supplement till akademiens ordbok. 1708 utkom hans Dictionnaire géographique et historique, hvilken kan betraktas
som grundvalen till Diderots encyklopedi. Död 1709.