Cornelius, Peter von, tysk historiemålare föddes d. 23 Sept. 1783 i Düsseldorf, der han fick undervisning i målarekonsten, först af sin fader och sedermera vid konstakademien i nämnda stad. Faderlös vid femton års ålder, måste han redan i sin ungdom genom ansträngande arbete bidraga till sin familjs underhåll. 1806--08 utförde han i S:t Quirinkyrkan i Neuss åtskilliga målningar i grisaille (nu förstörda). 1809 kom han till Frankfurt a. M. Der infördes han i den tyska medeltidsromantiken genom studiet af "Nibelungenlied" och Göthes "Faust", till hvilken han under en tvåårig vistelse i Frankfurt började teckna de illustrationer, hvilka sedermera blifvit så allmänt bekanta och berömda. Detta arbete fortsatte han efter ankomsten till Rom, 1811, der han äfven tecknade kompositionerna till Nibelungenlied. Redan af dessa arbeten kan man få en god föreställning om konstnärens originalitet. Snart finna vi honom -- jämte Overbeck, Veit, Schadow, Schnorr m. fl. -- i främsta ledet bland kämparna för den tyska konstens nationella utveckling. Dels behandlade han fosterländska ämnen, dels anknöt han sitt framställningssätt till den äldre tyska konsten från medeltiden och reformationstiden, särskildt till Albrecht Dürer. Tillika väckte han det sedan någon tid nästan förgätna freskomåleriet åter till lif. I förening med ett par af sina vänner prydde han Casa Bartholdi med fresker ur Josefs historia, och för Villa Massimi tecknade han kartonger till fresker ur Dantes "Divina commedia". Men då han skulle börja utförandet af dessa sistnämnda, fick han af kronprinsen Ludvig af Bajern beställning på fresker till glyptoteket i München. Dit begaf han sig 1819, men blef samtidigt kallad att intaga direktörsplatsen i Düsseldorfs konstakademi, hvilken befattning han tillträdde 1820, på det vilkor att han skulle få tillbringa somrarna i München. S. å. började han, understödd af åtskilliga lärjungar, det stora arbetet i glyptoteket, i hvars båda hufvudsalar han målade den grekiska guda- och hjelteverlden -- icke i enstaka scener, utan i sammanhängande framställningar, hvilka i sin helhet utgöra så att säga ett epos. Under sysselsättningen med dessa målningar utnämndes han 1825 till direktör för konstakademien i München, der han genast blef hufvudman för en skola, på hvilken hela den konstnärliga verlden hade sin uppmärksamhet fäst. 1826--36 tecknade han för pinakotekets loggier en serie utkast till måleriets utvecklingshistoria under medeltiden och renaissancen. Dessa om rik uppfinningsförmåga vittnande teckningar blefvo sedan, af Zimmermann m. fl., på ett tämligen liflöst sätt utförda al fresco. Under tiden hade C. fått i uppdrag att förse den nybyggda Ludvigskyrkan med fresker. I dem ville han skildra den kristna idékretsen från verldens skapelse till domens dag. För att hemta inspiration till detta storartade verk uppehöll han sig i Rom 1830 och 1834--35. Den största af dessa målningar och tillika den största tafla, som någonsin blifvit målad, nämligen Yttersta domen, utförde han med egen hand 1836--40. Emellertid ansåg han sig hafva skäl till någon missbelåtenhet med sin ställning i München, och detta föranledde honom att lyssna till konung Fredrik Vilhelm IV:s inbjudning att öfvertaga ledningen af konstakademien i Berlin. Der inträffade han 1841, och med denna flyttning vidtager hans sista och minst lysande period. Det förnämsta bland de arbeten han utförde i Berlin är den stora cykeln af kartonger till religiösa väggmålningar för den tillämnade Campo santo. Grundtanken i dessa kompositioner skulle vara Romarebrefvets ord: "Syndens lön är döden, men Guds gåfva är det eviga lifvet genom Kristus Jesus, vår Herre". På dessa kartonger arbetade han ända in i sin lefnads afton, ehuru tanken på Camposanto-byggnaden uppgafs redan 1848. Från Berlin gjorde C. på sin ålderdom flere resor till Rom, men tillbragte från 1861 återstoden af sitt lif i hemlandet. Han dog i Berlin d. 6 Mars 1867.
Huru olika an omdömena om C. utfallit, stämma dock alla öfverens deri, att hans storhet berodde på kompositionen och att hans svaghet låg i färgen, samt i en, till följd af bristande naturstadium, ofta vårdslösad teckning. Han var en reflekterande och filosoferande konstnär. Den djupa betydelsen i hvarje figur och den sinnrika idéförbindelsen mellan de enskilda delarna utgjorde hufvudsaken i hans komposition. För honom var tanken allt; också har hans verksamhet blifvit af tyskarna betecknad med namnet "gedankenmalerei". C. tillbakavisade allt smått och vanligt; hans tankar röra sig uteslutande i en upphöjd, för de flesta menniskor främmande verld. I öfverensstämmelse med sin ovanliga, mäktiga natur hade han endast den monumentala konsten i sigte. Liksom Michelangelo ansåg han oljemålningen vara en sysselsättning för qvinnor. Också äro hans stafflibilder icke flere än tre, och ingen af dem förråder en mästares hand. På den egentligen praktiska sidan af sin konst lade han mindre vigt, och af detta skäl lemnade han oftast åt andra att utföra hans freskoarbeten. C. studeras derför bäst i sina teckningar. En populär målare blef han aldrig; lika berömdt som hans namn var, lika oförstådd af folket var hans verksamhet. R-n.