Crompton [kråmtön], Samuel, engelsk mekaniker, f. 1753, uppfann 1774 en spinnmaskin, som han kallade "mule-jenny" (af Eng. mule, mulåsna), emedan den förenade sträckcylinderparen på Arkwrights vattenspinnmaskin med jennymaskinens spindelvagn (jfr Jennystol). För denna uppfinning tillerkände parlamentet C. en belöning af 5,000 p. st. (90,000 kr.). Död 1827.
1. Cromwell [kråmoäl] l. Crumwell, Thomas, earl of Essex, engelsk statsman (födelseåret ej med säkerhet kändt; antagligen var det 1490), son till en grofsmed, hade i sin ungdom anställning på handelskontor i Antwerpen och Venezia samt idkade en tid klädeshandel i England. 1523 blef han medlem af parlamentet och trädde samtidigt i tjenst hos kardinal Wolsey, hvars förtroende han vann och hvars försvarare han blef, sedan denne mäktige man fallit (1529). Kort efter sistnämnda händelse gaf han sig i Henrik VIII:s tjenst. Hans lydnad, hans raska utförande af konungens befallningar, hans smicker och eggelser till en djerf antipapistisk politik skaffade honom helt och hållet Henriks öra. Han blef 1531 medlem af hemliga rådet, 1535 statssekreterare och högste ledaren af kyrkoärendena ("vicar-general"), 1536 bevarare af hemliga sigillet och 1540 earl of Essex. Såsom konungens allsmäktige minister nedslog han den enda inom landet återstående motståndskraften mot kronan: den rika och oberoende katolska kyrkan, hvilken lösslets från Roms och ställdes under konungens supremati (1533). Derjämte afslöjades genom honom de fromma bedrägerierna vid helgonens underverk; presterna förlöjligades genom grofkorniga skådespel, och allt, som påminde om Thomas a Becket -- representanten för Roms seger öfver kronan -- utplånades. Med parlamentets bifall upphäfdes klostren och indrogos deras egendomar till kronan. Detta förskaffade C. binamnet "malleus monachorum" (munkarnas hammare). Bibeln öfversattes under C:s hägn ("the great bible") och utdelades i sockenkyrkorna, der hvem som ville fick läsa den. C. närmade sig lutheranerna (om af verklig böjelse för deras lära, må lemnas derhän) och ville i förbund med dem bekämpa påfven och kejsaren. Han inlät sig derför, utan konungens vetskap, i förbindelser med Tysklands protestantiske furstar och ledde, för framgångens tryggande, konungens tankar på ett giftermål med Anna af Kleve, som var protestant. Detta störtade honom från hans höjd. Den 10 Juni 1540 anklagades C. i rådkammaren af hertigen af Norfolk för högförräderi. Han försvarade sig ifrigt mot beskyllningen, men ordenstecknen sletos från hans bröst, och han skickades samma dag till Tower. Parlamentet dömde honom till döden, och ingen utom Cranmer lade ett godt ord för honom. Förgäfves vädjade han två gånger till Henriks ädelmod och framställde ett förslag till underlättandet af skilsmässan från Anna af Kleve. Men Henrik behöfde honom icke mer; verktyget hade gjort sin tjenst, och C:s hufvud föll för bilan d. 28 Juli 1540. C. var den förste engelske minister, hos hvilken man kan skönja ett oafbrutet arbete för genomförande af ett stort och bestämdt mål. Hans styrelse var likväl en skräckregering. J. Th. W.
2. Cromwell [kråmoäl], Oliver, protektor i den engelska republiken, föddes d. 25 April 1599 i staden Huntingdon, i grefskapet af samma namn. Hans fader, Robert C., var landtbrukare och tillhörde en i grefskapet ansedd adlig slägt; hans moder, Elisabet Steward, räknade skyldskap med det kungliga Stuartska huset i Skotland. Oliver, som växte upp under inflytelse af sina föräldrars strängt religiösa sinnesriktning, gick i skola i Huntingdon och kom sedan till universitetet i Cambridge; men till följd af faderns död nödgades han efter ett års förlopp afbryta studierna för att biträda sin mor vid skötandet af husets ekonomi. Sedermera egnade han sig åt faderns yrke. Påståendet att C. i ungdomsåren förde
ett utsväfvande lefnadssätt saknar alla bevis. 1628 uppträdde han första gången i det offentliga lifvet, då han tog plats i underhuset såsom ombud för Huntingdon. En strid af den djupaste betydelse för Englands framtid egde vid denna tid rum mellan konung Karl I Stuart, som ville styra sitt rike efter godtycke, och parlamentet, hvilket strängt höll på sina och nationens rättigheter. Då konungen ej kunde komma till rätta med parlamentet, styrde han i elfva år utan parlament och kränkte derunder oförsynt det engelska folkets borgerliga och religiösa frihet. Mest utsatta för förföljelser voro C:s trosförvandter, de strängt calvinistiske puritanerna. Att, såsom man flerstädes finner uppgifvet, C. under denna tid varit betänkt på att gifva frihetens sak förlorad och utvandra till Amerika, är föga troligt.
I det ryktbara "långa parlamentet", hvilket sammanträdde 1640, hade C., såsom ombud för Cambridge, plats i underhuset, dock utan att taga någon framstående del i husets förhandlingar; men då kriget mellan konungen och parlamentet 1642 utbröt, grep han till vapen för frihetens sak och kastade sig in i striden med den eldiga hänförelse och dådlust, som var honom egen. Inseende att parlamentets här måste fullständigt omdanas, uppsatte han en ryttaretrupp af kraftiga landtmän och borgare, allvarligt gudfruktiga och pligttrogna såsom han sjelf, och ingöt hos dem sitt oförsagda mod och sin religiösa hänförelse. Dessa "jernsidor", såsom de för sin okufliga kraft och ihärdighet kallades, blefvo under C:s öfverlägsna ledning oemotståndliga. I slaget vid Marston Moor, nära York (1644), der den kungliga saken i norra England fick dödsstöten, var det C. och hans jernsidor, som afgjorde striden, till parlamentets förmån. Småningom omdanades efter "den nya modellen", såsom man kallade C:s trupp, hela hären, hvars anförare C. var i verkligheten, ehuru ej till namnet. Segern följde nu alltjämt parlamentets krigare, hvilka slutligen öfvervunno Karl i det afgörande slaget vid Naseby, i mellersta England (1645). Den slagne konungen flydde till skottarnas läger, och dessa utlemnade honom till parlamentet, som lät sätta honom i fängsligt förvar (1647).
Parlamentet trodde sig nu utan medtäflare om makten, men fann sig öfverflygladt af sin egen krigshär. I denna hade makten småningom öfvergått till de ifrigaste puritanerna, de s. k. independenterna, för hvilka C. var hufvudman. Dessa hatade det verldsliga förtrycket lika grundligt som det religiösa och ville afskaffa konungadömet. I parlamentet deremot utgjordes flertalet af sansade puritaner, som ej önskade upphäfva konungadömet, utan endast ville genom lag inskränka dess befogenhet. C. lät först bringa Karl i härens våld, men emedan han fruktade independenternas öfverdrifter, inledde han sedermera underhandlingar med den fångne konungen. Han märkte dock snart, att Karls opålitlighet gjorde hvarje öfverenskommelse omöjlig, och beslöt då hans undergång. Sedan han besegrat skottarna och rojalisterna, hvilka rest sig för konungens sak, lät han, genom sina soldater, ur underhuset utesluta de konungadömet tillgifne medlemmarna (1648). Det sålunda "rensade" underhuset tillsatte en af independenter bestående domstol, och denna dömde konungen till döden. Domen verkställdes d. 31 Jan. 1649. Den mot C. framkastade anklagelsen att han förorsakade konungens undergång för att derigenom skaffa sig sjelf makten är alldeles obestyrkt.
Kort efter Karls död afskaffades konungadömet, och öfverhuset upphäfdes. Den verkställande makten uppdrogs åt ett statsråd, bland hvars ledamöter C. blef den mest inflytelserike. Irländarna och skottarna reste sig nu till förmån för den aflifvade konungens äldre son, Karl. C. kufvade först med ohygglig grymhet resningen på Irland och segrade derpå öfver den skotska hären vid Dunbar, d. 3 Sept. 1650. Då Karl med en nyuppsatt här bröt in i England, följde honom C. i hälarna, upphann honom vid Worcester, nära floden Severn, och slog honom der i grund (1651), på årsdagen af det nyssnämnda slaget vid Dunbar. Karl lyckades undkomma till Frankrike. Skotland och Irland blefvo derefter af C. fullständigt förenade med England.
C., i spetsen för den segrande hären, var nu Englands herre. Parlamentet, som genom sitt sega motstånd mot alla samhällsförbättringar ådragit sig hela nationens missnöje, blef af C. upplöst, på det sätt att han lät soldater föra ut medlemmarna ur församlingsrummet (d. 20 Apr. 1653). C. inkallade derefter (s. å.) ett nytt parlament, vanligen kalladt "det korta", eller, efter en af dess ledare, "Barebone's parlament"; men detta nedlade snart sin makt i C:s hand, och kort derefter (Dec. 1653) blef denne af en församling, bestående af härens officerare, proklamerad såsom republiken Englands högste styresman, under titeln "lord protektor". -- C. visade nu, att han egde regentens förmåga i lika hög grad som härförarens. Hans yttre statskonst gick ut på att under Englands ledning sammansluta de protestantiska rikena, såsom en motvigt mot de katolska. Derför slöt han redan 1654 fred med det protestantiska Holland, mot hvilket parlamentet två år förut börjat ett krig. Med de skandinaviska rikena trädde han i nära förbindelse och sökte försona dem med hvarandra, på det Karl X Gustaf skulle få fria händer mot det jesuitiska Polen och det katolska Österrike, men på samma gång för att, i godt förstånd med Nordens riken, uttränga holländarna från handelsväldet på Östersjön. Spanien, som var katolicismens gamla härd och som för öfrigt vägrade att öppna sina amerikanska kolonier för Englands handel, anföll han med krig (1655) och frånryckte det ön Jamaika jämte hamnstaden Dunkerque. Med kraft och framgång uppträdde han för protestantiska undersåtar i katolska land. Englands namn var mera aktadt, än det någonsin förut varit. I fråga om den inre styrelsen vidmakthöll C. ordning samt lydnad för lag och öfverhet. Förvaltningen var mönstergill genom ordning och sparsamhet, och landet gick raskt framåt i yttre välstånd och andlig odling. Men denna ljusa tafla hade äfven sin skuggsida. Stuartarnas vänner och de öfverspände frihetsifrarna, katolikerna och episkopalkyrkans anhängare, sökte genom öppet motstånd och hemliga ränker lägga hinder i vägen för
utförandet af C:s goda afsigter. För att upprätthålla den bestående ordningen såg han sig då tvungen att bruka den väpnade styrkan, och han gick dervid till väga med en stränghet, som ej en gång alltid höll sig inom laglighetens råmärken. Slutligen började nationens flertal, uttröttadt vid sabelväldet, allt ifrigare önska den lagbundna arfmonarkiens återinförande i stället för protektoratet, som var endast en tillfällig makt. Parlamentet gjorde sig till tolk för denna önskan, då det erbjöd protektorn ärftlig konungavärdighet (1657). C. var villig att antaga densamma, men afböjde anbudet, när han såg den republikanskt sinnade härens ovilja mot saken.
C:s sista tid fördystrades genom upprepade sammansvärjningar mot hans lif och genom husliga sorger. Han afled den 3 Sept. 1658, årsdagen af hans största segrar, och begrofs med ståt i konungagriften uti Westminster abbey. I ett lyckligt äktenskap med Elisabet Bourchier, som öfverlefde honom, hade han sju barn.
Knappast någon annan historisk personlighet har blifvit så grundligt missuppfattad af okunnigheten, så ihärdigt nedsatt af parti-illviljan som Oliver C. Det blef vår tids berömde forskare i Englands historia -- Carlyle, Macaulay, Forster och Guizot -- förbehållet att låta rättvisa vederfaras denne ovanlige mans minne. C. hade en brinnande ärelystnad. Denna känsla, som i ungdomen dämpades af en djup religiositet, fick med tiden öfverhand; men den prägel af gudaktighet, som under hela lifvet kännetecknade hans handlingar, var ej hyckleri, ty den religiösa grundtonen i hans väsende utplånades aldrig, och vid de tillfällen, då det var ärelystnaden, som bestämde hans handlingar, lefde han sjelf i den fasta öfvertygelsen att han gick Guds ärenden. Mot slutet af hans lefnad återfick det religiösa intresset hela sin ursprungliga makt. Af naturen ingalunda grym eller hämdlysten, var C. i religiösa och politiska frågor fördragsam mot olika tänkande, så framt de ej störde rikets lugn och den bestående ordningen, hvilken han ansåg sig vara af Gud satt att hägna. Med kraftig hand räddade han religiös och borgerlig frihet i England samt beskyddade den i det öfriga Europa. Derjämte återgaf han England dess förra, under Stuartarna betydligt försvagade maktställning och utstakade med klarseende blick dess framtida lysande bana. J. R. P.
3. Cromwell [kråmoäl], Richard, den förres son, protektor i den engelska republiken, föddes 1626. Han var till lynnet maklig och fallen för nöjen, men fick genom faderns inflytande några ämbeten och en plats i parlamentet. Efter sin faders död blef han, i Sept. 1658, lord protektor; men emedan han saknade högre begåfning och kraft samt hade både hären och parlamentet emot sig, måste hån redan i April 1659 nedlägga sin värdighet. Till 1680 vistades han på kontinenten, lefde derefter, under namnet Clarke, i Cheshunt (nära London), i sträng tillbakadragenhet, och dog bortglömd 1712. -- Richards broder Henry Cromwell, f. 1628, var under faderns sista lefnadsår ståthållare på Irland, men nedlade sin myndighet samtidigt med brodern och dog 1673.