Dajaker

*Dajaker, till malajiska rasen hörande folkstam på Borneo, bilda hufvudmassan och tillika den äldsta delen af befolkningen på ön. Namnet dajaker är för dem sjelfva främmande; de känna intet gemensamt folknamn, utan hafva liksom alla folk med låg civilisation namn endast på stammar. Dajakerna äro af medelstorlek, i allmänhet större än de egentlige malajerna, med stark kroppsbyggnad, väl utvecklad, fet kropp, muskulösa och välbildade lemmar. Hudfärgen är än ljusare, än mörkare brun, håret är glänsande svart eller svartbrunt, sträft och rakt. Ögonen äro mörkbruna eller svarta och hafva i allmänhet en mycket liflig glans. Till karakteren äro de ärliga (stöld är fullkomligt okänd bland dem) och tillförlitliga, men förolämpade och retade, äro de hämdgiriga och grymma. Männens vanliga drägt är en smal ländgördel (tjavat), och ett långt skärp, som lindas ett halft dussin gånger kring midjan, med en lös, hängande ände fram- och baktill, samt en bindel kring hufvudet eller turban. Qvinnornas öfverkropp är vanligtvis naken, men en sarong (underkjol) i lifliga färger räcker från midjan till knäna eller stundom ända till marken; på hufvudet bäres vanligen antingen en smal, kägelformig af halm eller nipablad flätad hatt eller ett tygstycke anbragt på samma sätt som hatten. Stundom hafva de äfven en jacka. Prydnader i form af ringar eller träskifvor i öronen, hvilkas snibbar derigenom neddragas ända till axlarna, halsband, arm- och benringar och tatueringar (de senare dock icke af alla stammar) användas i stort öfverflöd af såväl män som qvinnor. Jämte ris, som bildar hufvudnäringen, odla dajakerna majs, bananer, sockerrör, kokospalmer. Husdjur äro svin, hundar och höns; dock ätes deras kött, äfvensom apors och krokodilers, endast vid festliga tillfällen. I spetsen för de olika stammarna stå ärftliga eller af stammedlemmarna valda höfdingar. Dock afgöras alla vigtigare angelägenheter på folkförsamlingar. Dajakerna äro ett krigiskt folk; hufvudvapnen äro den dolkliknande parang, den sabellika knifven (mandau), en träsköld (kliau) samt blåsrör (sumpitan, sipet), med hvilket de med stor säkerhet afskjuta sina förgiftade träpilar. Blodshämdefejder gå i arf från slägte till slägte, och dervid gäller som hederssak seden att afskära fiendernas hufvud: hufvudjagt är en vid deras religiösa bruk oskiljaktigt fäst sedvana. Den öfvas dock företrädesvis mot medlemmar af annan stam. Födelser och namngifningar, äktenskap och begrafningar och många mindre vigtiga tilldragelser kunna icke vederbörligen firas, om icke flere eller färre hufvud samlas för att höja festligheternas glans. Några stammar icke blott afskära hufvuden, utan göra äfven fångar samt offra och äta dem. Genom engelsmännens bemödanden har hufvudjagten i norra Borneo mycket inskränkts, och äfven i vestra Borneo synes den aftaga, men i det inre och i den östra delen af ön fortlefver den med oförminskad styrka. Bostäderna äro olika i olika delar af ön. I n. v. t. ex. bestå byarna af enstaka hyddor, hvilka hvila på pålar af omkr. 3 m. höjd och äro täckta med gräs. I östra Borneo deremot bildar hela byn en enda lång, 5–6 m. öfver marken på pålar hvilande byggnad, som innehåller ända till 50 rum och bebos af en hel mängd familjer. Skickliga smeder, förfärdiga dajakerna med sina ofullkomliga verktyg sjelfva sina vapen. Deras arbeten i trä, bambu och ben, deras väfnader, men i synnerhet de på dem anbragta prydnaderna visa en hög grad af konstsinne. Männen visa sina hustrur stor aktning och behandla dem väl; monogami är enrådande. De döda begrafvas nu i regeln eller förvaras i träkistor i skogen ofvan jord. Åt den döde bringas offer af menniskor och djur. Dajakernas religiösa föreställningar äro (med undantag för stammen olo ngandjus i s. mytologi) endast ofullkomligt kända. Gemensam för alla stammar synes fruktan för onda andar och tron på järtecken af alla slag vara. Gemensamma äro vidare bruket af trollmedel, amuletter o. d., dyrkan af heliga krukor. Trollkarlar äro tillika läkare. En vigtig uppgift, »att ledsaga själen till själarnas land», tillkommer i s. ö. balian l. bilian (trollprestinnor, sångerskor). Språket tillhör enligt Fr. Müller den malajo-javanska gruppen af malajiska språket och sönderfaller i en mängd hvarandra mycket olika dialekter; vetenskapligt bearbetadt är endast olo ngandjus språk genom A. Hardeland, som utgaf en grammatik 1858 och en förträfflig dajakisk-tysk ordbok 1859. Skrift och literatur saknas, men genom muntlig tradition hafva bevarats sagor, djurfabler, originella gåtor, sinnrika ordspråk o. dyl. Nyligen hafva historier à la Münchhausen, som bära en äkta dajakisk prägel, meddelats af H. Tromp (i »Globus» 1888) jämte prof på melankoliska »ressånger». Jfr O. von Kessel: »Ueber die volkstämme Borneos» (i »Zeitschrift für allgemeine erdkunde», bd 3, 1857), W. T. H. Perelaer: »Ethnographische beschrijving der dajaks» (1870), F. Grabowsky: »Die olan maanjan» (i »Ausland», 1884), »Ueber die djawet's oder heiligen töpfe der oloh ngandju» (i »Zeitschrift für ethnologie», 1885), »Die olon lowangan» (i »Ausland» 1888), och »Ueber verschiedene weniger bekannte opfergebräuche bei den Oloh ngandju» (i »Internationales archiv für ethnographie», 1888), K. Bock, »Hufvudjägarna på Borneo» (öfvers. 1884), S. W. Tromp, i »Bijdragen tot de taal-, land- en volkenkunde van Nederlandsch Indië» (1890).