Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Dal-formationen

Ämne: Geologiska formationer, lager och sedimentära bergarter · Mineral, bergarter och geologi

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 3 (1880), sp. 794–795 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Dal-formationen, geol., en, så vidt man vet, endast inom östra Dalsland förekommande geologisk formation, bestående af åtskilliga sandstens- och skifferlager m. m. I sin helhet indelas formationen i fyra afdelningar eller s. k. lag: näml. bottenlaget (det understa), skifferlaget, qvartsitlaget och, öfverst, lianeskifferlaget. Bottenlaget hvilar omedelbart på gneisformationens bergarter och utgöres, till sin hufvudmassa, af en rödlett, finkornig och hård qvartsit-sandsten, vanligen med ett mer eller mindre mäktigt lager konglomerat vid sjelfva bottnen. Skifferlaget utgöres af mäktiga lager svartgrå eller svart lerskiffer och kalklerskiffer samt mörkgrön eller grågrön kloritsten och kloritskiffer, vexlande med qvartsitsandsten. Lerskiffern bildar skifferlagets öfre och undre delar, kloritstenen med qvartsit-sandstenslager dess mellersta. Qvartsitlaget består af en mäktig aflagring af vanligen nästan rent hvit qvartsit, mycket glasig och förklyftad i oregelbundna, skarpkantiga stycken. Lianeskifferlaget, den öfversta af dalformationens länkar eller afdelningar, utgöres af en småkornig till finkornig, gröngrå gråvacka eller gråvackeskiffer, som blifvit kallad lianeskiffer efter Lianefjället i Dalskogs socken.

I stort sedt, kan Dalformationen sägas vara aflagrad i en skålformig, aflång fördjupning, hvars botten består af granit samt olika sorter gneis m. fl. till urformationen hörande bergarter. Dess lager äro dock i denna bassäng icke flackt liggande, utan mycket uppresta och bilda en följd af stora vågformiga höjningar, eller veck, hvilkas ryggar i allmänhet hafva en nordsydlig riktning. Man har beräknat, att Dalformationens alla lager, om de lades på hvarandra, skulle tillsammans ega en mäktighet af omkr. 6,000 f. (1,781 m.). -- Bland formationens afdelningar har bottenlaget den största geografiska utsträckningen. Detta lag finnes nämligen ej allenast såsom underlag på de ställen, der de öfre lagen förekomma, utan äfven långt utanför dessa platser, på områden der de yngre lagren blifvit förstörda och bortförda genom denudation. -- De massformiga varieteterna af kloritstenen i skifferlaget äro stundom så lika trapp, att man kan frestas anse dem som eruptiva, och det är icke osannolikt, att Dalformationens kloritstenslager, i likhet med grönstensbäddarna inom Dalarnas sandstensformation, verkligen hafva ett eruptivt ursprung. -- Rörande Dalformationens verkliga ålder inom den geologiska lagerserien sväfvar man ännu i ovisshet. Några försteningar, dessa för åldersbestämningen så vigtiga moment, hafva icke anträffats inom formationen, och ej häller träda Dalformationens lager på något ställe i direkt beröring med andra, till åldern redan kända, fossilförande bergarter. Det är dock troligt, att framtida undersökningar skola bringa klarhet äfven i denna sak. -- Flere bland Dalformationens bergarter äro af den beskaffenhet, att de ega praktisk användning. Skifferlagets lerskiffer brytes flerstädes till takskiffer, t. ex. vid Hällan, Källsviken, Halängen och Kronoberg. De renare varieteterna af qvartsiten, hvaraf i hela berg finnas outtömliga förråd, torde vara af värde, der qvarts för tekniska behof är af nöden, och gråvackeskiffern eller lianeskiffern är ganska lämplig till qvarnstenar, hvartill den också på ett par ställen brytes, samt till trottoarsten m. m. E. E.