Daljunkaren är den vanliga benämningen på en af de oblygaste bedragare historien har att uppvisa. Hans egentliga namn var Jöns Hansson, och hans födelseort lär hafva varit Björksta socken i Vestmanland. Han säges hafva tjenat som stalldräng hos riksrådet Knut Andersson (Lillje) och, sedan han bestulit denne, rymt till en annan frälseman, Nils Krumme. Från den senare begaf han sig till Dalarna, der han i början af 1527 uppträdde med det föregifvandet att han var riksföreståndaren Sten Sture den yngres då ännu lefvande son Nils och i denna egenskap berättigad till Sveriges krona. Hvad som kan hafva ingifvit honom tanken på ett dylikt uppträdande är mera oförklarligt, än att han för en tid lyckades intala folk, att hans uppgifter voro sanna. Hans berättelse om ett ovänligt förhållande mellan konung Gustaf och Sten Stures äldste son var ej alldeles utan grund, och den oro, som Peder Sunnanväder och Mäster Knut hade väckt genom osanna framställningar rörande konung Gustafs sätt att behandla riksföreståndarens enka och barn, hade vid tiden för daljunkarens uppträdande ännu ej blifvit fullkomligt stillad. Dessutom funnos särskilda omständigheter, som gjorde dalkarlarna benägna att lyssna till den förste bäste uppviglare. Bedragaren vann anhängare förnämligast i tre af de öfre dalsocknarna: Leksand, Mora och Orsa. Deremot rönte han bestämdt motstånd i några af socknarna i södra Dalarna, och sedan Gustaf I låtit hans föregifna moder, fru Kristina Nilsdotter, skrifva ett bref till dalkarlarna, i hvilket hon helt och hållet förnekade bedragaren och hvari hon meddelade, att hennes son Nils kort förut aflidit, såg daljunkaren sig snart tvungen att söka hjelp utom Dalarnas gräns. Han vände sig då till Norge, der Peder kansler och Mäster Knut 1525 fått en tillflyktsort, och han fick understöd af till det mesta samma personer, som skyddat dem, förnämligast af fru Inger Ottesdotter på Austråt och dåv. ståthållaren i Norge, Vincents Lunge. Den sistnämnde torde egentligen hafva låtit locka sig af de utsigter, som ett vid denna tid utspridt rykte om Gustaf I:s död tycktes öppna för bedragaren. Den förra synes verkligen hafva låtit narra sig af den fräcke skälmens tal; ty hon lät honom förlofva sig med en af hennes döttrar, Ingeborg. Begåfvad med stora skänker, men utan synnerligt understöd i manskap, lemnade daljunkaren Norge i slutet af Nov. 1527. I hans följe var bl. a. Peder Grym, en Stureättens forne tjenare, som efter det misslyckade upprorsförsöket 1525 uppehållit sig hos fru Inger. I Dalarna kunde emellertid upprorsstiftaren då intet uträtta: före årets slut måste han återvända till Norge. Trots Gustafs upprepade skrifvelser om hans utlemnande åtnjöt han skydd der ännu en tid, till dess Vincents Lunge i Maj 1528 rådde honom att söka sin säkerhet utom riket. Han begaf sig då på väg till Kristian II i Nederländerna, men blef i Rostock anhållen samt, efter flere föreställningar från Gustaf I och Fredrik I (i Danmark) rörande hans utlemnande eller bestraffning, vid arets slut afrättad. Enligt en svensk samtida författare ådömdes honom detta straff för en stöld, som han begått innan han uppträdde som tronpretendent. Jfr Daluppror. O. A.
Nordisk familjebok · första upplagan
Daljunkaren
Ämne: Svensk historia under vasatiden · Danmark och nordisk historia
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 3 (1880), sp. 802–803 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗