Dandolo

Dandolo, berömd veneziansk slägt, som bland sina medlemmar räknade fyra af Venezias doger, nämligen Enrico D. (1192--1205), Giovanni D. (1280--89), Francesco D. (1318--39) och Andrea D. (1342--54). 1. Enrico D. föddes i början af 12:te årh. Han steg snart högt i republikens tjenst och fick 1171 i uppdrag att af grekiske kejsaren Emanuel Komnenus återkräfva de venezianska skepp och undersåtar, som denne låtit gripa och envisades att qvarhålla. Uppretad deraf, lär kejsaren hafva låtit blända honom; enligt en annan berättelse förlorade han synen i följd af ett sår. D. valdes till doge 1192. Under hans styrelsetid vann republiken en oväntad och storartad maktutvidgning. Deltagarna i det s. k. fjerde korståget vände sig nämligen 1201 till Venezia med begäran om skepp för öfverfärden till det heliga landet och fingo löfte derom, mot det att de betalte 85,000 mark silfver. Då korsfararna icke kunde erlägga hela summan, förmådde D. dem att hjelpa honom eröfra staden Zara, hvilket lyckades d. 24 Nov. 1202, och derefter taga parti för den grekiske prinsen Alexius, som anropade deras hjelp. De angrepo Konstantinopel (1203), och efter åtta dagars strid måste grekerna gifva sig. Alexius och hans fader bestego tronen, men blefvo snart störtade af Alexius Murzuflus. Derpå bemäktigade sig korsfararna staden och upprättade det latinska kejsaredömet, i April 1204. D. skulle lätt kunnat erhålla kejsarekronan, men politiska skäl förbjödo honom att eftersträfva denna ära. Han åtnöjde sig med att tillförsäkra sin stat betydliga landvinningar. Då han jämte den nyvalde kejsaren, Balduin, ville återeröfra Adrianopel, som affallit, led han ett svårt nederlag mot den valakiske konungen Johan; kejsaren blef tillfångatagen, men D. lyckades rädda spillrorna af hären. D. afled år 1205 och blef begrafven i Sofia-kyrkan i Konstantinopel. (Jfr Korståg.) -- 2. Girolamo D., italiensk statsman, den siste af sin ätt, f. 1796, blef regeringssekreterare i det lombardisk-venezianska konungariket samt, när Venezia (1848) förklarat sig för republik, guvernör i Rovigo. Efter piemontesernas nederlag vid Novara (1849) utnämndes han till kommissarie i Chioggia, och under Venezias belägring (s. å.) var han föreståndare för provianteringskommissionen. Ärkehertig Ferdinand Maximilian gjorde honom slutligen till direktör öfver det stora statsarkivet dei Frari. Död 1866. -- D. författade bl. a. Osservazioni sui quattro cavalli detta basilica di San Marco (1817), Alcune parole al Lloyd di Vienna e suoi corrispondenti sul porto franco di Venezia (1850), La caduta della repubblica di Venezia e i suoi ultimi cinquant' anni (1858), Il porto di Malamocco och Il Carmagnola. (1865). A. B. B.