Daniel ("Gud är min domare"), en af de s. k. större profeterna i Gamla testamentet. Han tillhörde Juda stam och var af förnäm (måhända kunglig) börd. Såsom ganska ung blef han (troligen år 607 f. Kr.), jämte några andra ynglingar, af Nebukadnesar förd till Babylon, uppfostrades der vid konungens hof och fick det kaldeiska namnet Beltesasar. Han gjorde stora framsteg i all magernas lärdom, men utmärkte sig tillika för den trohet, med hvilken han förblef vid den sanne Gudens dyrkan. Derför hvilade ock öfver honom Guds särskilda välsignelse, och han undfick bl. a. den öfvernaturliga förmågan att tyda drömmar. Sedan han uttydt en konungens dröm, kom han i stor ynnest och utnämndes till ståthållare öfver landskapet Babylonien (Sinear) och till föreståndare för magerna. Ovisst är huruvida han äfven under Nebukadnesars efterträdare bibehöll dessa höga värdigheter. För Belsasar (son af Nabonedus eller Labynetus) uttydde han den hemlighetsfulla handskrift, som fans på väggen i dennes palats, och blef derpå af Darius medern (Cyaxares II) utsedd till en af de tre öfversatraper, inför hvilka de hundratjugo satraperna skulle aflägga räkenskap för sin förvaltning. Detta vigtiga ämbete synes han hafva innehaft äfven under Cyrus. D. upplefde judarnas befrielse ur fångenskapen, men lär icke hafva återväiidt till sitt fädernesland. Sannolikt dog han i Babylon, omkr. 90 år gammal. -- D. fick i rikt mått röna både ynnestbevisningar och af afundsmän anstiftade förföljelser; men intetdera kunde göra honom vacklande i tron. För samtid och efterverld gällde han såsom ett mönster af rättfärdighet och visdom (Hes. 14: 14; 28: 3), och han verkade med stor framgång i sin uppgift att vid verldsrikets hof och i den hedniska omgifningen ej allenast förbereda Israels befrielse, utan ock göra den sanne gudens namn kändt och fruktadt. Hans profetiska verksamhet kan anses falla inom tiden 603--534 f. Kr.
Daniels bok räknades, ehuru dess innehåll är profetiskt, af judarna icke till de profetiska skrifterna, utan till den grupp af Gamla testamentets skrifter, som de kallade psalmerna eller hagiografa. Skälet dertill var utan tvifvel, att D. aldrig innehade en profets ämbete, ehuru en profetisk begåfhing allmänt tillerkändes honom. Af samma skäl hafva hans profetior ej, såsom de öfrige profeternas, formen af till folket hållna tal, åtföljda af varningar och löften, utan till grund för dem ligger en historisk framställning. Deras äkthet har på grund både af innehållet och af språket blifvit bestridd af många, som velat förlägga deras författande till tiden under eller kort efter Antiochus Epifanes (Bertholdt, Bunsen, Bleek, Hitzig, Ewald m. fl.), men af andra (Hengstenberg, Keil, Jahn, Auberlen, Delitzsch m. fl.) segerrikt försvarad och nu tämligen allmänt erkänd. De sex första kapitlen äro af öfvervägande historiskt innehåll och framställa händelser i Daniels lif; de sex sista innehålla profetiska syner och uppenbarelser. Kap. 2: 4 till 7: 28 äro författade på kaldeiska. Detta kan bero antingen på den nära beröring, i hvilken D. stod med kaldéerna, eller ock derpå att
i den ursprungliga hebreiska texten en lucka uppstått, som blifvit fylld ur någon kaldeisk öfversättning. De märkligaste bland Daniels profetior äro följande: 1) den två gånger (kap. 2 och 7) framställda profetian om fyra stora verldsriken (det assyrisk-babyloniska, det mediska, det medisk-persiska och det grekisk-macedoniska; eller enligt andra: det assyrisk-babyloniska, det medisk-persiska, det grekisk-macedoniska och det romerska) samt ett evigt rike, som skulle besegra alla dessa (Kristi rike); 2) om Nebukadnesars vansinne (kap. 4); 3) om Belsasars undergång (kap. 5); 4) om striden mellan det medisk-persiska och det grekisk-macedoniska riket (kap. 8); 5) om tiden för Kristi ankomst (kap. 9; 70 veckor, d. ä. årsveckor = 490 år efter påbudet om Jerusalems återuppbyggande -- enligt den vanliga beräkningen: 69 årsveckor, från 454 f. Kr. till 29 e. Kr., och derefter en 70:de årsvecka, som sträcker sig till år 36, vid hvilken tid den kristna kyrkan var grundlagd och började omfatta äfven hedningar; "midt i denna vecka", d. ä. år 33, inträffade Kristi död); 6) om Antiochus Epifanes såsom en förebild till Antikrist (kap. 11); 7) om uppståndelsen, domen och verldens slut (kap. 12).
Stycken af Daniel kallas några i den alexandrinska öfversättningen af Daniels bok inskjutna tillägg, hvilka fått ett rum bland Gamla testamentets s. k. apokryfiska böcker. De äro följande: Historien om Susanna, Om Bel i Babel, Om draken i Babel, Asarjas bön och De tre mäns lofsång i elden. E. J. Ö.