Darboy [-båa], Georges, fransk ärkebiskop, född 1813, prestvigdes 1836, blef 1840 professor vid seminariet i Langres och kallades 1845 af ärkebiskop Affre till Paris, hvarest han som lärare, predikant och författare verkade till 1859, då han utnämndes till biskop i Nancy. 1863 blef han ärkebiskop af Paris. På denna post röjde han benägenhet att häfda den franska
kyrkans fri- och rättigheter i förhållande till den påfliga kurians och ultramontanernas anspråk. Pius IX vägrade derför att utnämna honom till kardinal. Stor uppmärksamhet väckte D:s uppträdande på konciliet i Rom (1870), der han motsatte sig ofelbarhetsdogmens antagande. D. slutade sin lefnad såsom ett af Pariskommunens offer. Då insurrektionen utbröt, d. 18 Mars 1871, stannade han modigt qvar i hufvudstaden, oaktadt han visste, att hans lif var hotadt. Den 5 April vardt han af kommunarderna fängslad såsom gisslan. Alla försök att utverka hans frigifvande misslyckades, och d. 25 Maj blef han skjuten. Skrifter: Les Femmes de la Bible (1848--49), Les saintes femmes (1850) och Vie de Saint Thomas Becket (1860) m. fl. D. var en flitig medarbetare i tidningarna "Correspondant" och "Moniteur catholique". E. W.