Daru

Daru [-ry]. 1. Pierre Antoine Noël Bruno D., grefve, fransk statsman och skriftställare, f. 1767, var 1784--91 krigskommissarie, häktades 1793 under skräckregeringen och lösgafs först d. 9 Thermidor II (27 Juli 1794). 1795 blef han afdelningschef i krigsministeriet. Napoleon upphöjde honom i grefligt stånd och använde honom som fullmäktig vid fredsunderhandlingarna i Pressburg (1805), Tilsit (1807) och Wien (1809). 1805, 1807 och 1809 var D. generalintendent i Preussen och Österrike. 1811 blef han statssekreterare och 1819 pär. Död 1829. Trots sina många sysslor hade D. tid öfrig för literära arbeten af den betydenhet, att de 1806 skaffade honom inträde i Franska akademien. Hans förnämsta verk är L'histoire de la, répulique de Venise (1819, 4:de uppl. 1853). Bland hans öfriga skrifter märkas Traduction d'Horace i präktiga vers (1796; flere gånger upplagd), satiren Cléopédie, ou la théorie des réputations littéraires (1800) och Histoire de Bretagne (1826). -- 2. Napoleon D., grefve, den förres son, fransk statsman, född i Paris d. 11 Juni 1807, tjenade till 1847 i artilleriet och tog nämnda år afsked som kapten. 1832 fick han, på grund af arfsrätt, säte i pärskammaren, der han ifrigt understödde Juli-monarkien. Men efter 1848 års revolution omfattade han sakernas nya ordning. 1850 och 1851 var han vice president i nationalförsamlingen. Han protesterade mot statskuppen af d. 2 Dec. 1851, hölls för den skull några dagar häktad i Vincennes och drog sig derefter tillbaka till privatlifvet. 1869 valdes han till medlem af lagstiftande kåren. Der var han en af ledarna för det nya liberala partiet, "tiers parti", och utsågs i Dec. 1869 till kårens vice president. Från Jan. till April 1870 var han utrikesminister i Olliviers kabinett och ådrog sig derunder mycken impopularitet genom sin inblandning i det då pågående ekumeniska mötets åtgärder. När kejsaren ville underkasta det nya senatskonsultet ett plebiscit, afgick D. Under kriget 1870--71 organiserade han inom sitt departement (La Manche) ett väpnadt motstånd mot tyskarna. I Febr. 1871 valdes han till medlem af nationalförsamlingen, der han slöt sig till högra centern, och 1876 blef han senator.