Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Devrient

Ämne: Skådespelare (män) och teaterledare · Skådespelare och sångare

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 3 (1880), sp. 1124–1125 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Devrient [dövriäng], namn på en tysk skådespelareslägt. -- 1. Ludvig D., f. 1784, åtföljde några år ett kringresande teatersällskap, var derefter anställd först i Dessau och sedan i Breslau samt hade från 1815 till sin död, 1832, engagement i Berlin. Han var snillrik både som komiker och som tragiker, men hans uppfattningssätt, mimik och deklamation voro mera karakteristiska än sköna uti ideal mening. Hans bästa roler voro Franz Moor, Richard III, Mercutio (i "Mycket väsen för ingenting") och moren (i "Fiesco"). Ett omåttligt förtärande af spritdrycker bröt i förtid hans krafter. -- 2. Karl August D., den förres brorson, f. 1798, d. 1872, blef 1822 anställd vid hofteatern i Dresden, 1836 vid hofteatern i Karlsruhe och 1839 i Hannover. Han var rikt utrustad, men studerade icke nog flitigt och allvarligt. Detta hade till följd, att vissa delar af hans framställningar ibland alldeles misslyckades. I sin ungdom utförde D. älskareroler, men öfvergick sedermera till karaktersskådespelarefacket. Han var gift med den ryktbara skådespelerskan W. Schröder. (Se Schröder-Devrient.) -- 3. Filipp Eduard D., den förres broder, f. 1801, var till en början operasångare, men öfvergick, sedan han förlorat sin sångröst, till talscenen. 1844 blef han öfverregissör vid hofteatern i Dresden, och 1852 kallades han till direktör vid hofteatern i Karlsruhe. Under hans ledning blef sistnämnda skådebana ett mönster för Tysklands öfriga teatrar i fråga om såväl repertoar som spelsätt. De grundsatser D. praktiskt tillämpade utvecklade han skriftligen i Briefe aus Paris (1840), Ueber theaterschule (s. å.) och Nationaltheater des neuen Deutschland (1849). Bland hans öfriga arbeten förtjena nämnas Geschichte der deutschen schauspielkunst (1848--74), som är hans förnämsta verk, Meine erinnerungen an Felix Mendelssohn-Bartholdy etc. (1872), komedierna Das graue männlein, Die gunst des augenblicks och Wer bin ich? (1846) samt de 1833--43 författade operatexterna Hans Heiling, Die Kirmess och Der zigeuner. 1846--74 utkommo hans samlade Dramatische und dramaturgische schriften. D. afgick 1870 från sin anställning vid teatern i Karlsruhe. Död 1877. -- 4. Gustav Emil D., den förres broder, f. 1803, debuterade 1821 i Braunschweig och blef 1831 anställd vid hofteatern i Dresden, hvarest han qvarstannade till 1868, då han drog sig tillbaka till privatlifvet. Död 1872. D. var en af sin samtids störste skådespelare. De utmärkande dragen i hans konstnärsskap voro värme, lif och sanning i framställningen, genialisk uppfattning af karaktererna, frihet från manér och öfverdrift samt en utmärkt behandling af talorganet. Hans förnämsta roler voro Hamlet och Posa. -- 5. Otto D., Filipp Eduard D:s son, f. 1838, blef 1873 karaktersskådespelare och regissör vid hofteatern i Weimar samt 1878 teaterintendent i Frankfurt am Main. Såsom författare har han framträdt med sorgespelen Zwei könige (1867) och Tiberius Gracchus (1871), det fantastiska folkskådespelet Kaiser Rothbarth (s. å.), festspelet Was wir bieten (1873) och Zwei Shakspearevorträge (1868) m. m. B. F. O.