Diderot [didörå], Denis, fransk skriftställare och filosof, föddes d. 5 Okt. 1713 i Langres (depart. Haute-Marne), der hans fader var knifsmed. Som barn röjde han stark håg för det presterliga kallet, men fick ej faderns tillstånd att följa sin böjelse. Sedan han genomgått Collége d'Harcourt i Paris, anställdes han hos en prokurator för att utbildas till jurist. Men lagstudiet var honom motbjudande, hvarför han snart lemnade sin anställning. Efter att hafva med ifver egnat sig åt matematiska, naturhistoriska och språkliga studier beslöt han att blifva literatör. Till en början sysselsatte han sig endast med öfversättningar. I sitt första mera sjelfständiga arbete, Essai sur le mérite et la vertu (1745; en bearbetning af Shaftesburys "Inquiry concerning virtue and merit"), försvarade han lifligt den uppenbarade religionen. I La promenade d'un sceptique (skrifvet 1747, men tryckt först 1830) hängaf han sig deremot åt den afgjordaste skepticism. I Pensées philosophiques (1746; uppbrandt af bödeln) och Introduction aux grands principes (1749) uppträdde han som anhängare af en rationel naturreligion. Sedermera öfvergick han till en materialistisk verldsåskådning, hvilken gör sig gällande redan i den 1749 utgifna skriften Lettre sur les aveugles (som ådrog honom fängelse) och i Lettre sur les sourds et muets (1751), men som framträder ännu bestämdare i Pensées sur l'interpretation de la nature (1753), hvilket arbete kallats "handboken i det nya tänkesättet", samt i Entretien entré d'Alembert et Diderot och Le rêve de d'Alembert (bägge författade 1769, men offentliggjorda först 1831). Samma verldsåsigt genomgår äfven det stora verket Encyclopédie ou dictionnaire raisonné des sciences, des arts et des métiers (1751--65; sista häftet af gravyrerna utkom först 1772), hvilket D. redigerade (till en början i förening med d'Alembert) och i hvilket han skref en mängd artiklar i de mest olikartade ämnen (jfr Encyklopedi). Som episk författare uppträdde D. redan 1748 med romanen Les bijoux indiscrets, en afskyvärdt slipprig berättelse i Crébillons maner. Derefter skref han, med Richardson till förebild, en mängd familje- och sedemålningar, bland hvilka de bästa äro Le neveu de Rameau (som utgafs första gången 1805, i en öfversättning af Göthe), utmärkt genom en beundransvärd finhet i uppfattningen och ledighet i framställningen, samt Petits papiers, små genrebilder, hvilka på ett intagande sätt återspegla D:s qvickhet och goda hjerta. På dramatikens område, der han med skärpa yttrade sig mot pseudo-klassicitetens regeltvång och falska idealism, skapade han en ny diktart, det borgerliga sorgespelet ("le genre sérieux"), hvars uppgift var att sa troget som möjligt återgifva lifvet samt moraliskt undervisa och bestraffa. Åtskilliga af hans dramer, t. ex. L'humanité ou le tableau de l'indigence, Le fils naturel (1757) och Le père de famille (1758), öfversattes af Lessing och gåfvo upphof till de sentimentala familjemålningar, hvilka sedermera under en lång tid beherskade de tyska skådebanorna. D. var likväl ingen framstående dramatisk författare. Hans skådespel utgöra egentligen endast exemplifikationer af hans teorier; de sakna lyftning och äro enformiga såväl i fråga om handling som dialog. -- Som konstkritiker intager D. ett så
framstående rum, att man med skäl kallat honom den franska konstkritikens fader. Hans Salons (författade 1764--67, men tryckta först 1798--1819), små uppsatser om konstakademiens årliga utställningar, äro verkliga mästerverk i sitt slag och ega stor betydelse såsom gensagor mot de då rådande konstteorierna. I dem, liksom i Essai sur la peinture, kämpade han för den åsigten att konstens högsta uppgift är att efterhärma naturen. -- D:s samlade arbeten utgåfvos 1798 af Naigeon och hafva sedermera utkommit i flere upplagor. Vigtiga bidrag till kännedomen om hans personlighet och åskådningssätt innehålla hans korrespondenser med den spirituella Sophie Voland, hans älskarinna, och med F. M. Grimm. I Sainte-Beuves "Portraits et critiques littéraires" finnes en utmärkt skildring af hans lefnad och verksamhet.
D:s filosofiska system är en atomlära. Enligt denna är materien evig; en utom och öfver materien stående skapare och upprätthållare är otänkbar. Ingen skilnad finnes mellan den materiella verlden och andens verld; universum är alltigenom ett helt, utan inre åtskilnad eller söndring. Atomernas blandning och ömsesidiga vexelverkan bero på en inre böjelse, ett slags magnetisk kraft. Hela materien är genomträngd af ande och känsla: den är, såsom D. uttrycker sig, allmän sensibilitet. Äfven de minsta atomer visa sig besjälade och verksamma, om ock uttrycken af känsla och verksamhet på de lägre utvecklingsgraderna framträda mycket otydligt. Genom, denna inneboende verksamhet och sensibilitet fortgå atomerna från det lägsta stadiet till det högsta, i det de utveckla sig under en oupphörlig jäsning. Från dessa premisser kommer D. till följande slutsats: "Då tron lärer oss huru alla väsenden framgått ur skaparens hand, så kan filosofien, öfverlemnande sig åt sina egna föreställningar, med mera skäl bilda sig den öfvertygelsen att naturen af evighet haft sina bestämda stoffelement, hvilka förenade sig med hvarandra, emedan denna förening var en möjlighet för dem. Det ur dessa element uppkomna embryot hade sedan genomgått en mängd utvecklingar och ombildningar och derefter i oafbruten gradföljd stegrats till rörelse, känsla, tanke, lidelse, språk, juridisk rätt, vetenskap och konst, och detta embryo kunde hafva åtskilliga andra hittills obekanta utvecklingsfaser att genomgå".
D. var lidelsefull och lätt hänförd. Hans hjelpsamhet och vänfasthet lofprisas af många bland hans samtida. Hans snille gjorde honom till en medelpunkt i Paris' vetenskapliga och literära verld. Hans flit och alstringsförmåga gränsade till det otroliga, men befriade honom icke från ekonomiska bekymmer (kejsarinnan Katarina II af Ryssland, hos hvilken han såsom en aktad gäst tillbragte året 1773, inköpte hans bibliotek för att sätta honom i tillfälle att gifva sin dotter hemgift). Hans stil bär en prägel af improvisation. Stundom är den ett uttryck af väldig kraft; stundom är den bred, ojämn och pjollrig. En stor del af hans skrifter äro djerft utkastade skisser, för hvilkas närmare utarbetning han saknade tid och lust. Också sade han om sig sjelf, att han väl kunde skrifva ett eller annat godt blad, men icke en god bok. D. afled d. 30 (enligt andra d. 31) Juli 1784 i Paris. Hans sista ord voro: "Det första steget till filosofien är otron". B. F. O.