Digerdöden, Stordöden och Svarta döden kallade samtida i Sverige den pestfarsot, som 1350 härjade landet. Väl hade många gånger förut pesten inträngt inom våra landamären, men den hade aldrig varit så mördande. Och ej allenast Sverige eller Norden i allmänhet fick röna hans förfärande makt: bortsopande millioner menniskor hade han då tågat genom nästan hela Europa och Asien. Jordbäfningar och meteorer hade varit hans förebud. Förskräckelsen gick före honom, och förtviflan följde hans spår. "Ve mig! Ve oss!" -- skref Petrarca -- "Sorg öfverallt, öfverallt fasa! När har någonsin sådant varit sedt eller hördt? Husen tomma, städerna öde, fälten oskötta, vägarna täckta med lik: en fasansfull ödslighet öfverallt. Fråga historici: de tiga. Fråga läkarna: de stå bestörta. Fråga filosoferna: de höja på axlarna, de rynka pannan, och med fingret på munnen bjuda de tystnad. Skulle du kunna tro det, o efterverld! Vi sjelfva, som se allt detta, tro det ju knappast, och likväl öfvertyga oss de hopade liken, de ömma förlusterna, att det icke är någon dröm. O du lyckliga efterverld, du som ej erfar denna jämmer, du kanske tager detta mitt vittnesbörd för en dikt."
Denna gång var det i Asien, som pesten började sitt härjningståg. I Kina inträffade redan 1333 ovanliga naturtilldragelser: öfversvämningar, jordbäfningar samt en allt förbrännande torka. Året derpå bortryckte pesten derstädes fem millioner menniskor. Sedermera följande de handelsvägar, på hvilka sedan gammalt Asiens skatter plägat föras till Europa, närmade han sig mer och mer vår verldsdel.
Men redan innan pesten nådde Europas jord, tyckes dennas inre hafva varit i uppskakning. Så skedde 1333 ett vulkaniskt utbrott ur Etna. och året förut hade eldsprutningar egt rum på Island. I Venezia förspordes 1336 en jordbäfning, och åren 1337 och 1338 förekommo häftiga skalf i både Kina och Europa. 1342 och 1343 hemsöktes Europa, i synnerhet Tyskland, af öfversvämningar. Det var såsom i Deukalions tid, heter det i en gammal tysk krönika. Kometer varsnades, källors och floders vatten förskämdes, och öfver många land drogo ofantliga svärmar af gräshoppor, hvilka, enligt en gammal författares ord, förmörkade dagens ljus och förtärde allt hvad på jorden fans af gräs och löf. Åren 1326--47 voro -- säger en italiensk historieskrifvare -- hunger, brist och elände allmänna i hela kristenheten.
Kaffa, på södra kusten af Krim, innehades vid denna tid af genueserna. Mongolerna belägrade denna stad 1343--44; men sistnämnda år utbröt ibland dem pesten. För denne härjare störtade då "oräkneliga tusenden" af de belägrande, och då dessa derigenom sågo sig tvungna att upphäfva belägringen, slungade de med sina kastmaskiner de pestdöda liken in i den belägrade staden för att dymedelst ändock förgöra dess innevånare. Sjelfva flydde de åt alla håll och kringspridde smittan öfver hela "Kiptschak" (nuv. sydliga Ryssland), så att under de två följande åren Astrakan och flere andra mongoliska städer nästan helt och hållet ödelades. Men tillståndet i Kaffa blef icke mindre förfärligt. Stanken af de inkastade liken spred en oundviklig död. De, som det kunde, sökte räddning på skeppen. Bland dem var Gabriel de Mussis, en ansedd rättslärd från Piacenza, hvilken vi hafva att tacka för beskrifningen om detta pestens första inträde i Europa. Han jämte några få olyckskamrater lyckades uppnå Italien, sannolikt mot slutet af 1346. "Ve, hvilken jämmer!" skrifver han. "Af de många, som rest med oss, voro nu knappast tio qvar. Vi landade och beträdde våra hem. Fränder, vänner och grannar skyndade oss välkomnande till mötes. Ve oss, vi, som förde med oss dödens pilar, vi, som, under det de omfamnade och kysste oss, tvungos att, med vår andedrägt, våra ord, emot dem utgjuta mördande gift! Den ena familjen försvann efter den andra. Knappt trenne dagar lefde den, som blef smittad, och snart fans icke rum mer för några grafvar." Der var det således friska, men från pestsmittad ort komna personer, som medförde farsoten. På andra ställen utbreddes denna äfven genom varor och saker, som tillhört smittade och döda. Städerna vid Medelhafvets kuster, liksom öarna i detta haf, angrepos, den ena efter den andra, och det dröjde ej länge, förrän äfven de inuti landet liggande städerna hemsöktes. Den 1 Nov. 1347 utbröt pesten i Marseille, och i Jan. året derpå inträngde den nattetid i ett karmelitkloster i Avignon samt dödade innan morgonen alla munkarna derstädes, med undantag af en enda. Under den tid farsoten uppehöll sig i sistnämnda stad, lär den hafva bortryckt omkring 60,000 af innevånarna, bland dem Laura, Petrarcas älskade, som dog d. 19 Maj 1348. Då kyrkogårdarna snart icke räckte till, invigde påfven Rhônefloden att emottaga liken. Till Boccaccios sköna stad, till Florens, anlände pesten i början af 1348. Såsom bekant, inleder denne skald sin "Decameron" med en gripande skildring af det tillstånd, som då egde rum derstädes.
Samtidigt med detta pestens uppträdande i Europa, tyckes oron i jordens inre hafva stigit till en ytterligt hög grad. Alltifrån början af år 1348 förekommo jordbäfningar, mera utbredda och förstörande än någonsin. Borgar, byar, hus och kyrkor störtade i ruiner. Cypern, den så blomstrande och rika ön, förvandlades till en ödemark, och i Kärnten uppstod ett nytt berg, som under sig begrof aderton byar. På flere ställen remnade jorden; gamla källor afstannade, och nya uppsprungo. Äfven de följande åren fortforo jordbäfningarna och förnummos då jämväl i England och de skandinaviska landen. Derunder framtågade pesten allt längre mot norden. Men märkvärdigt är, att han icke från det förhärjade Kiptschak tog vägen genom Ryssland, ehuru redan då flerfaldiga kommunikationer egde rum emellan dessa land, utan, fortsättande sitt tåg från Medelhafsstränderna, gick genom Spanien och Frankrike samt inbröt, såväl derifrån som från Italien, i Tyskland. Öfverallt åtföljdes han af en tjock, stinkande dimma, som förmörkade luften och spred dödens blekhet öfver menniskornas anleten, mattighet i deras lemmar. Förskräckelsen ökades af de meteorer, som visade sig på himmelen. När pesten utbröt i Paris, i midten af sommaren 1348, syntes emot vester två qvällar å rad, straxt före solens nedgång, en stor, utomordentligt lysande eldkula. I halftannat år uppehöll sig pesten i Frankrikes hufvudstad. När han som häftigast rasade der, lär han dagligen hafva bortryckt omkr. 800 menniskolif. Drottningarna Johanna af Navarra och Johanna af Valois (Filip VI:s gemål) dogo båda, under det de med de barmhertiga systrarna deltogo i vården af de sjuke. Bevis på sjelfuppoffrande menniskokärlek har historien bevarat äfven från dessa fasans tider, så ofta hon än måst anteckna drag af upprörande egoism och öfverträdelser af både gudomlig och mensklig lag.
I södra England uppträdde pesten redan sistnämnda år (d. 1 Aug.), och tre månader derefter var han i London. Ett fartyg, lastadt med yllevaror från denna stad, utgick vid början af sommaren 1349 från engelsk hamn. Besättningen utdog under resan, och fartyget dref i land vid Bergen. Sedan varorna der blifvit lossade, yppade sig farsoten i staden och spred sig sedermera till alla landsorter i Norge, så mördande, att knappt en tredjedel af befolkningen blef vid lif. Endast en bergdal i Kristianssands stift lär hafva blifvit skonad. På likartadt sätt hade pesten redan vid jultiden 1348 blifvit förd till Danmark. Der hade likaledes ett engelskt handelsfartyg med utdöd besättning strandat på jylländska vallen, vid godset Ugelstorp i Vendsyssel. Ortens innebyggare förde varorna i land och med dem pesten, som 1349 spred sig öfver hela Danmark, så att ingen stad eller by och knappt en enda menniska blef förskonad. Samtidigt hade pesten från Tyskland inträngt i Polen och äfven dragit sig uppåt nordliga Tyskland, så att under loppet af år 1350 Östersjöns sydliga kuststräcka föröddes.
Nu kom ordningen till Sverige. Från den tiden finnes ännu qvar ett af Magnus Eriksson utfärdadt påbud om allmänna bot- och bönedagar, i hvilket det heter: "Vi haffuom förstondit för visso rädelig tidende, huilken huar christen menniskio maa serlika rädas Ty at gud för menniskiona synda skwll haffuer ena stoora plago almenneliga kastat aa verldona med braadöda Swa at mestha Lothrin aff ty folk som wor j then Landom som westhen wor land liggiande är utaff the ploagana dööd oc staar nu om kring alt norge oc Halland oc naakas nu hiit swa at huart man spöör ther omkring tha staar swa starkeliga at uthan alla sott faller folket nider alt sender at thet är helbrögda Oc döör uthan alla redzskap oc förmäle, at ehuar han umgangher är ey swa myket folk aather at ty gither til iorda kommit som fraan stielper." (Se Handlingar rörande Skandinaviens historia, 14:de del., 1828, p. 83.) Derfor uppmanades allt folk i Sveriges rike att hvarje fredag fasta vid vatten och bröd eller åtminstone vid "ööll oc bröd", komma "ölne oc barfötte" till sin sockenkyrka och gå i procession med helgedomen (reliken) omkring kyrkan, höra mässan och offra på altaret hvar sin penning; och skulle dessa offer skiftas emellan de fattige, men "ingalunda komma til prostens nytto". Men pesten inbröt redan samma år, 1350, i Sverige, enligt hvad den gamla munkversen säger:
Rastrum tricrumbum spjutlongum maxima pestis. M ((( l
Dödligheten blef ofantlig. I Stockholm voro "gatorna betäckta af döda kroppar", och bland offren nämnas äfven konungens båda halfbröder, hertigarna Håkan och Knut. I landsorterna blefvo flerstädes hela socknar utödda, i synnerhet i Upland (der endast ungefär en sjettedel af befolkningen blef öfrig) samt i Vestergötland, Värmland och på Gotland. Ensamt i Vestergötland lära icke mindre än 466 prester hafva bortryckts. Från Värmland, hvarest sjukdomen kallades "degermansdöden" och "fläck-döden", anföres bl. a. om Fernebo församling, att af hela befolkningen derstädes endast en hustru, en dräng och två pigor blefvo öfriga. -- Finland hemsöktes samma år, och 1351--52 äfven Ryssland. Der stannade farsoten denna gång sitt tåg, icke långt från de landsändar, hvarifrån han från början utgått.
Så hade pesten, under loppet af nio år, gått nästan i en fullständig cirkel genom Europa. I Ryssland hade han både börjat och slutat. Menniskor och djur hade han lika skoningslöst slagit, och det var icke allenast körtelansvällningarna (bubonerna), som denna gång voro det betecknande symptomet af hans angrepp, utan äfven blödningar från respirationsorganen. Han uppträdde således icke endast under sin vanliga form, den s. k. egyptiska eller orientaliska, utan äfven under en form, der lokalisationshärden var lungorna, och det var till stor del derigenom han blef i så hög grad mördande. Man har beräknat, att han under sitt tåg genom Europa bortsopade omkr. 25 mill. menniskor. Också utgick han denna gång, såsom ofvan anmärkts, icke, som vanligt, från Egypten, utan från Asien, och sannolikt har han der sitt hemvist. Man har nämligen för ett par tiotal af år sedan funnit denna pestform vara endemisk på Himalajas södra sluttningar, och att hans kraft icke brutits, det antyda de stora förhärjningar han ännu åren 1815--21 samt 1836--38 anställde i norra delen af Hindostan. Han har t. o. m. mäktat öfverskrida sitt hemlands gränser, i det han på allra senaste tiden åter inträngt i Europa. I friskt minne är den pestepidemi, som från Okt. 1878 till in i Febr. 1879 herskade i Astrakan-guvernementet, en del af det forna Kiptschak, och denna pest var af samma slag som digerdöden.
Den stora smittbarhet, som åtföljde digerdöden, undgick naturligtvis icke samtidens uppmärksamhet. Också sökte mången att, enligt erfarenheten från äldre tider, skydda sig genom att sorgfälligt hålla sig inne och afskild från andra. Så gjorde påfven Klemens VI, sannolikt på tillstyrkan af sin lifmedikus Guy de Chauliac, och det berättas, att åtskilliga kloster höllo sina portar så stängda, att dessa ej ens öppnades för de dyrbarheter och penningsummor, hvilka fromheten ville, till den eviges blidkande, nedlägga på altarena. Man har t. o. m. exempel på att en hel stad sökte på detta sätt skydda sig. Det var Milano, som 1348, under det pesten rasade deromkring, stängde sina portar och verkligen för en tid lyckades hålla farsoten borta. Men det var först efter digerdödens slut och vid de under sista hälften af 14:de samt början af 15:de årh. förnyade utbrotten af pesten, som man mera allmänt insåg nyttan af spärrningsåtgärder mot denna farsot. (Se Karantän.)
Emellertid kan det ej hafva varit endast genom smitta, som farsoten utbredde sig. Detta insågo också dess samtida. Man anmärkte, att, innan sjukdomen utbröt på en viss ort, innevånarna företedde en särdeles blek ansigtsfärg och att deras andedrägt hade en egendomligt bitter lukt. Dessutom fann man farsoten liksom välja sina offer i en viss ordning. Merendels var det först barnen som insjuknade, derefter de unga qvinnorna och sedan den öfriga befolkningen. Farsoten gick ej häller oafbrutet sin väg fram, utan öfverhoppade somliga orter, "liksom i ett schackspel", såsom en samtida anmärker. På andra ställen angrep han plötsligt och på en gång en mängd menniskor. Men pandemiernas orsak är ännu höljd i dunkel. Då för tiden antog man, att jordens varelser rönte inflytande af himlakropparnas ställning. En stor konjunktion mellan de tre större planeterna -- Jupiter, Saturnus och Mars -- ansågs hafva egt rum d. 24 Mars 1345, och denna konjunktion troddes nu hafva orsakat de ovanliga naturföreteelserna, förpestat luften och dymedelst förderfvat menniskornas och djurens blod. Det var alltså både emot luft- och blodförskämningen man hade att strida, och man gjorde hvad man kunde. Stora eldar af välluktande träd brunno på gator och öppna platser för att rena luften. Särskilda personer tillsattes (t. ex. i Florens) för att tillse, det renlighet iakttogs -- ett uppdrag, som icke måste hafva varit lätt, så beskaffade som medeltidens städer voro. Genom sina trånga och krokiga gator och sina stinkande löpgrafvar voro dessa städer redan i och för sig högst gynsamma för miasmers utveckling, och de blefvo det naturligtvis ännu mer under denna fasans tid, då de hopade liken af menniskor och djur hvarken kunde eller hunno ordentligt begrafvas. Och läkarna? Många af dem fingo med lifvet umgälla sin pligttrohet. Men "medicorum regula fallit", heter det i en samtida versifierad beskrifning om denna förödelse. Äfven det egentliga folket grep in, och de åtgärder det vidtog äro kanske de kraftigast talande intygen om den yrsel och förtviflan, som hade bemäktigat sig sinnena.
På hösten 1348 spred sig nästan i alla land det ryktet att brunnarna voro förgiftade. En sådan misstanke gör sig som oftast gällande vid större farsoter; nu gaf nämnda rykte folket en långt antagligare förklaring på den stora dödligheten än de lärdes konstellationer. Man var icke häller villrådig om upphofsmännen till den förmodade ogerningen. Dessa kunde icke vara andra än judarna, hvilka man sedan långliga tider vant sig att anse för kristenhetens fiender. Man visste berätta hurusom från rabbiner i Toledo bud och gift utsändts till judar i alla land. Förföljelserna började i Sept. 1348 i Chillon vid Genèvesjön, der man underkastade några judar pinligt förhör. Under tortyrens plågor påtogo sig dessa arme allt, som lades dem till last, och så blefvo de "till Guds ära" brända. Flere städer följde exemplet. I Basel byggde folket upp en stor trälada och tvungo myndigheterna att deruti inspärra alla judar, som funnos i staden, hvarefter ladan antändes. Öfverallt förföljdes judarna med eld och svärd. I Strassburg blefvo 2,000 judar brända på sin egen kyrkogård, der ett stort bål hade blifvit upprest. De, som med våld sökte undkomma, mördades på gatorna. I Mainz stötte detta folkyrans utbrott tillsammans med en annan yttring deraf. Folk från åtskilliga orter hade nämligen samlat sig för att under bön och sjelfpinande försona både egna och andras synder. Sådana "bönefärder" hade, om ock ej i så stor utsträckning, äfven förut, under tider af betryck, blifvit företagna -- nu, då pestens förödelse allt mera tilltog, grep folket äfven till detta medel. Presternas latinska böner ansågos icke göra till fyllest: folket ville sjelf och på modersmålet bedja om straffets afvändande. Skaror af dessa botgörare, s. k. flagellanter (gisslare), med röda kors på kläderna och gissel i händerna, tågade från stad till stad, sjungande fromma sånger. Vid deras ankomst ringdes i kyrkklockorna, och innevånarna strömmade ut för att sluta sig till dem. Utanför kyrkan nedkastade de sig i rader med blottade ryggar. Anföraren gick omkring och gaf den ene efter den andre slag af det med hvassa jernbitar försedda gisslet, så att blodet rann utefter de slagnes ryggar. Derefter gisslade botgörarna sig sjelfva under högljudd sång och berömmelse att deras blod blandade sig med den korsfästes. Slutligen upplästes ett bref, som sades vara af en ängel nedlagdt på S:t Peters altare i Jerusalem och hvari Gud sjelf uppfordrade menniskorna till bot och bättring. En sådan botgörareskara intågade i Mainz, i Aug. 1349. Med den hade förenat sig en bondehop, som fordrade hämd på judarna. Strid uppstod, och då judarna sågo sig nödsakade att vika för öfvermakten, inneslöto de sig i sina hus och uppbrände med dem sig sjelfva. Icke mindre än 20,000 judar lära sålunda der omkommit. Äfven på andra orter föredrogo judarna att döda sig sjelfva framför att falla i de kristnes händer och tvingas till dopet. Stad, kyrka och enskilda delade de mördades egendom. Vinningslystnaden blef en villig bundsförvandt till religionsfanatismen, och sålunda sträckte sig dessa judeförföljelser vida omkring. Under det gisslarefärderna snart nog stäcktes af kyrkan -- som i dem såg en farlig rival för sitt anseende --, så att de egentligen icke hunno öfver Tysklands gränser, utbredde sig deremot judeförföljelserna icke allenast öfver hela Tyskland, utan äfven öfver Italien och Frankrike. Det var om sider i Polen de arme judarna funno en fristad, och det var konung Kasimir den store (1333--70), som på sin judiska älskarinnas, Esters, förbön der gaf dem skydd.
Men digerdöden fullföljde sitt rundtåg, finnande i menniskornas lidelser en kraftig hjelp i sitt förödande värf. Dock, förödelse i och för sig var icke hans uppgift. Historien, visande på de följande århundradenas stora reformatoriska rörelser, tyder denna förödelse såsom en mensklighetens luttringsprocess. Liksom ofta individen efter en genomgången svår sjukdom känner ett nytt och friskare lif genomströmma sina ådror och liksom pånyttfödes till någonting bättre och fullkomligare, än han förut varit, så är det ock med slägtet i dess helhet. Sedan digerdöden slutat sin mission, bemärktes ock i alla land huru qvinnans fruktsamhet blef ökad, så att t. o. m. tvillingoch trillingbörder förekommo mycket oftare än förut, och flerstädes, såsom i de skandinaviska landen, började man föra en ny tideräkning ifrån "store döden". Bg.